Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Leif Lindström: Brukskulturen fortsätter prägla Borlänge - men nu är det för många eländesbeskrivningar

I Borlänge så är det kutym att allt är åt helvete, eller helt fantastiskt, och att alla ska med, oavsett dagsform och förutsättningar.

Traditionellt har vi samlats kring en gemensam och förankrad uppfattning. Det gav trygghet och samhörighet.

Den idén hölls uppe av olika nyckelpersoner.

Nu är dom borta.

Vi har med andra ord ett arv från det som kallas den gängse bruksmodellen, det vill säga en politisk, ekonomisk och social åskådning som betonar individens tillhörighet till socialt, ekonomiskt, yrkesmässigt, etniskt, nationellt, familjebaserat eller på annat sätt definierade samhällsgrupper.

Samhället sågs som en organisk kropp, en helhet som skulle ligga till grund för beslut i olika frågor.

I korta ordalag, en känd och etablerad samhällsmodell, som i årtionden styrts och präglats av arbetarrörelsen, socialdemokratin och de på orten etablerade folkrörelserna.

Att hela idén kommer ur och bygger på en idétradition som kallas korporativism, sprungen ur en mycket tveksam ideologi - det är knappast något som folk i allmänhet funderar över, det har ju fungerat förr och bra dessutom!

På Borlänges helveteslista finns i dagsläget Tjärna Ängar, skolan, äldreomsorgen och inte ens Brage eller KIK:s damer har gjort någon särskilt munter i år.

På det har vi (som alla andra) Corona, som gör himmelen än mer grå.

Det är kämpigt för många.

Vi påminner gärna och ofta varandra om hur jobbigt allt är, snarare än att visa på möjligheter.

Hasse å Tage framförde ju på sin tid en underbar sketch (Spik i foten) som beskriver tävlingen i eländesbeskrivningar.

Det är uppenbart att behovet av glädjespridare i vår stad aldrig har varit större.

För egen del bidrar jag nog både till gråt och skratt.

Om vi fortsätter att fundera över gamla strukturer och uppfattningar, hur det borde vara och hur det faktiskt är, så upptäcker jag från gång till annan hur stelopererad man själv går omkring och är, präglad av det Borlänge jag växt upp i.

Det kan vara kämpigt att erkänna, men visst bär man både på fördomar och eviga sanningar.

Det mest tvärsäkra brukar kalla det för sunt förnuft och är det något uttryck som gör mig livrädd, så är det det begreppet.

Betänk hur många det var i Nazityskland som bekände sig till det sunda förnuftets logik!

Själv bär jag på tron att kunskap kan överbrygga kulturella skillnader. Vet vi bara mer om varandra, så kommer allt att rätta till sig och förståelsen mellan människor kommer att bli bättre.

Jag har vid flera tillfällen haft förmånen att få berätta om min bok Thors Anders och nyligen var det Internationella kvinnoföreningens (IKF) tur.

Jag måste erkänna att jag älskar rollen som icke legitimerad folkskollärare och undertecknad gick även den här gången sedvanligt igång kring berättelsen om det gamla Sverige och hur landet reste sig från ett feodalt och fattigt samhälle, till en ledande industri– och välfärdsnation. Publiken var fåtalig, men intresserad.

Mitt i kaffet och bulldoppandet efteråt, var det någon som sade ”Vi intervjuar de här gamla invandrarkvinnorna. Det kanske ska bli en bok”.

Då hör till saken att en av dessa ”gamla” invandrarkvinnorna var född 1964, alltså sex år yngre än jag. Hon är visserligen ingen ungdom, men är hon gammal?

Hon är i den åldern då kvinnor ofta brukar överösas med erbjudanden om musikweekends, spa, yoga, kryssningar och allehanda hudkrämer.

Inget av detta kändes akut eller ens aktuellt och ändå fick den kurdiska kvinnan finna sig i att betraktas som gammal.

Kulturkrocken blev plötsligt ett faktum, När jag var ung skulle man ha respekt och förståelse för äldre och nu för tiden tycks den faktiska åldern helt sakna betydelse som indikator.

Det är inte enkelt och som vanligt kunde jag konstatera, att alla rättskaffens bedömningar sitter man inte inne med, inte ens om jag plötsligt skulle ha berikas med, just det - ett sunt förnuft.

Leif Lindström

Fri krönikör

Tidigare V-politiker