Det finns ett före och efter flyktingkrisen. Fredrik Reinfeldt är lika skyldig till de förlängda id-kontrollerna som Socialdemokraterna.
Gränsbevakningen av passagerare med buss, tåg eller passagerarfartyg mellan Sverige och Danmark fortsätter. Arbetspendlingen försvåras. Handel och turism bromsar in. Det är priset för id-kontrollerna.
Samtidigt är Migrationsverket skyldig kommunerna 20 miljarder för utgifter relaterade till flyktingkrisen. Sverige har tagit emot fler asylsökande än vad vi i dag kan integrera.
Panikslagna kommuner köper bostadsrätter som ska hyras ut till nyanlända i budgivning mot sina egna skattebetalare. Det är anledningen till id-kontrollerna.
”Fientligt inställda till invandring anklagar mig för att inte berätta sanningen om kostnaderna. Till dem säger jag: varför berättar ni inte sanningen om intäkterna?”, kommenterar före detta statsminister Fredrik Reinfeldt, i samband med ännu en boklansering (Aftonbladet 3/11)
Till skillnad från S låter Reinfeldt som att välfärdsstaten inte kräver att vissa lämnas utanför.
Han verkar fortfarande tro att 160 000 asylsökande på 12 månader kan kombineras med den stelbenta arbetsrätt han försvarade i åtta år.
Sverige har haft Europas högsta flyktinginvandring per capita i tre decennier. Den borgerliga majoritetsregeringen 2006 till 2010 gavs en historisk reform-möjlighet. Men arbetslinjen fokuserade på sjuktalen snarare än integrationen.
Bostadspolitiken var passiv, inga tendenser till marknadshyressättning syntes, och den generösa föräldrapenningen för nyanlända behölls (kvinnofällan som alla partier utom V nu är överens om att ta bort).
”Vuxna nyanlända ska bekosta sina migrations- och integrationskostnader genom lån”, kräver MUF:s nyvalda ordförande Benjamin Dousa, som menar att helomvändningen i flyktingpolitiken beror på oförmågan att sätta en gräns för skattebetalarnas påtvingade generositet (DN 3/11).
Låneutspelet från MUF lär kritiseras som ett utslag av ungdomlig naivitet. Men det är långt mer konsekvent än Reinfeldts officiella ”både och”-linje.
Sanningen är den att varken jobb-, bostads- eller socialförsäkringspolitiken anpassades tillräckligt efter Fredrik Reinfeldts öppna hjärta.
Kom ihåg det när han i dag framstår som moralens väktare.
