Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Hon är ministern som tar fajten för direktörskvinnorna

/
  • Lagändringen som Åsa Regnér (S) driver berör 170 välavlönade direktörskvinnor.

En lagstiftning som totalt sett handlar om ytterligare 170 kvinnor ska få toppuppdrag i näringslivet. Det är en fråga som "den feministiska regeringen" nu ägnar sig åt.

Annons

Det här är symbolpolitik - regeringens och tjänstemännens tid borde värderas högra och ägnas åt långt mer väsentliga frågor.

Arbetet med en kvoteringslag är redan i full gång - jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) tror att ett lagförslag kan läggas fram redan 2017. Hon hotar med lagstiftning om kvotering om könsbalansen inte är 40–60 före utgången av 2016.

Hon är inte ensam i sin iver - även tongivande representanter från alliansregeringen hotade näringslivet om lagstiftning: dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och finansminister Anders Borg (M) uttalade sig positiva till kvotering (till de andra allianspartiernas förtret, ska sägas).

Det är alltså många som känner sig kallade att engagera sig i denna fråga.

Varför? I detta sammanhang är det angeläget att påminna om vad frågan faktiskt handlar om: 170 kvinnor.

Mycket skrik för lite ull - så som bonden konstaterade när han klippte grisen.

Skulle samtliga styrelser rekrytera 0,8 kvinnor så skulle börsens styrelser uppnå en jämställd representation redan 2016. det handlar om 220 platser som ska tillsättas med en kvinna. Eftersom styrelseledamöterna har i snitt 1,3 uppdrag per person, handlar detta totalt sett om 170 kvinnor.

Jag kan inte förstå att detta skulle vara en angelägenhet för staten.

Staten kan och ska underlätta för jämställdhet genom att skapa incitament för medborgarna att göra mer jämställda val - ett bra exempel på detta är jämställdhetsbonusen och att föräldrapenningen sedan förra året inte längre kan spara föräldraledighetsdagar till att barnet fyller åtta år - begränsningar införs redan då barnet fyller fyra.

Näringslivet har med all säkerhet mycket att vinna på att släppa in en större bredd av individer i styrelserummen. De borde sannolikt våga mer, släppa sargen och rekrytera bredare. Att de misslyckats med detta kan tyckas vara både fantasilöst och skulle också kunna påverka deras överlevnad, produktivitet och innovationskraft negativt. På detta är jag inte någon expert.

Men framtiden är kvinnodominerad, som studenter, producenter och konsumenter. De som inte är med på tåget nu kommer att hamna i bakvattnet.

I länderna söder om Sahara är tillväxttakten extremt snabb. Där är frågan om kvinnliga chefer och talanger nästan en icke-fråga: där har de varken lust eller råd att vänta.

Sen är argumentet att kvinnor skulle vara på ett visst sätt enbart i egenskap av kvinna värdelöst. En kvinnlig styrelseledamot kommer knappast att representera kvinnosläktet med sin blotta närvaro. Lita på att de, liksom sina styrelsekollegor, i hög grad kommer från Handels eller har studerat på utländska elituniversitet som London School of Economics eller INSEAD.

De kvinnor som rekryteras till bolagsstyrelserna kommer i många fall ha liknande drag som männen i desamma. Det är inte några lågutbildade, deltidsarbetande kommunalare som styrelserummen kommer få en gräddfil in i styrelserummen utan power ladies som inte behöver hjälpas.

De tar sig av egen kraft och inom en mycket kort framtid in i styrelserummen.

I den mån valberedningarna kommer med argument "vi hittar inga kompetenta kvinnor" ger jag dem underkänt. Det säger troligen mer om att de nätverk som de själva sitter på är för likriktade. Men hur det än är, anser jag att det är ett problem för näringslivet att själva hantera, snarare än en uppgift för regeringen att lösa.

Rignér håller inte med utan säger: - Det här är en angelägenhet för både näringslivet och oss, menar Rignér.

Återigen: Varför?

I AllBrights rapport om läget i styrelserummen konstateras att med den nuvarande ökningen av takten på kvinnor i börsstyrelserna, så skulle vi har jämställda styrelser redan om fyra år. Sifforna talar för sig själv - de slår undan benen på lagstiftningsivrarna.

Lagstiftarna kan därför med gott samvete ägna sig åt annat.

Åt att ta fram en jämställdhetspolitik som gagnar alla som bor i vårt land, till exempel - inklusive de kvinnliga lågutbildade, deltidsarbetande kommunalarna.

Inte till frågor som inom några år kommer att lösa sig av sig självt.

Mer läsning

Annons