Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LEDARE: Vad vill Borlängesonen Johan Danielssons parti egentligen? S flyttar makten över svenska löner till Bryssel

Annons

Snart kan EU peta i medlemsländernas lönenivåer. När kommissionsordförande Ursula von der Leyen tillträdde var ett löfte att ta fram ett förslag på ”ett rättsligt instrument för att se till att varje arbetstagare i EU får en skälig minimilön.” I praktiken skulle detta kunna utgöra ett hot mot centrala delar av den svenska modellen.

I Sverige varken sätts eller regleras löner av staten – det görs i frivilliga uppgörelser mellan fack och arbetsgivare. Det är en viktig del av den svenska modellen, som bygger på frivilliga överenskommelser.

I stort är vårt system bra och välfungerande. Om harmoniserade, tvingande minimilöner på EU-nivå blir verklighet kan däremot den maktbalansen rubbas. Varför ska vi göra frånsteg från en fungerande svensk lönemodell?

EU:s ansvarsområden bör inte utvidgas till socialpolitiska områden som är mest lämpliga att sköta i medlemsländerna. Den gränsen måste vaktas.

Från åtminstone svensk horisont kan vissa signaler uppfattas som betryggande. Den ansvarige kommissionären Nicolas Schmit sa till exempel i ett pressmeddelande förra veckan (14/1) att olika länders förutsättningar och praxis kommer att respekteras. Samtidigt är oron EU-parlamentarikern Tomas Tobé (M) uttrycker högst befogad: ”Det hade kunnat stanna vid en rekommendation till medlemsländerna, men allt talar för att det blir ett direktiv” (Dagens Nyheter 14/1). Processen kan mycket väl landa i att ett bindande direktiv presenteras som en svår men viktig kompromiss för unionens bästa.

Nu vilar ett tungt ansvar över de svenska företrädarna i EU-parlamentet. Dessvärre är det svårt att få en tydlig bild av var S egentligen står när det kommer till kritan. Parlamentarikern Johan Danielsson (S) avråder visserligen från att ”störa de arbetsmarknadsmodeller där parterna själva sköter lönebildningen” (DN 14/1) och under fjolårets EU-valrörelse sa toppkandidaten Heléne Fritzon (S) nej till lagstiftning (SVT 20/5-19).

Likväl är det ett faktum att S varit pådrivande för den inriktning som nu utmynnar i konkret politik. För drygt två år sedan stod statsminister Stefan Löfven värd för det EU-toppmöte i Göteborg där den så kallade sociala pelaren stakades ut. Löfven sa att vi ska vara ”väldigt stolta” (SVT 17/11-17) över den pelare vars program slog fast att unionen ska ta ett större socialt ansvar – bland annat genom att ”miniminivåer vid löner ska garanteras”.

Båda positionerna går, ur ett S-perspektiv, att förstå var för sig. Men man borde sluta tala med kluven tunga och klargöra var man står i frågan om lagstadgade löner.

Max Eskilsson