Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Sveriges problem är inte låga straff, utan att för få döms till dem

Annons

Det pågår ett svenskt mästerskap i att "agera mot gängvåldet" i den svenska politikerkåren. Vem kan bjuda in till bredast samtal? Vem vill skärpa straffen mest? Vem vill allokera mest pengar till poliskåren?

Att gängkriminalitet är högst upp på den politiska agendan är befogat. AK 47:or i tonåriga händer hör inte hemma i förorten eller någon annanstans. Men som svar på den bestörtning det svenska folket känner inför våldet håller all proportionalitet i den svenska kriminalpolitiken att överges.

Moderaterna har lagt fram ett antal förslag om straffskärpningar, dubbla straff, slopad straffrabatt och slopad mängdrabatt. Med tanke på den upptrissade stämningen är det inte förvånande om dessa blir verklighet. Den enda röda tråden mellan förslagen är tyvärr att de saknar koppling till all relevant forsknings- och erfarenhetsstöd på området.

LÄS ÄVEN:

Jens Runnberg: Frågan är hur mycket Bohmans (S) "trygghetskameror" i Borlänge egentligen kommer att hjälpa

Det talas också om att införa en rätt att vara anonym som vittne, då ingen vågar vittna mot gängmedlemmarna. Det stämmer visserligen, men det är allt annat än ett mirakelmedel mot gängkriminalitet. Det egentliga problemet är att den svenska staten saknar vilja och resurser att skydda vittnen.

Kriminalpolitiken behöver samsyn och långsiktighet, men utnyttjas i dag för partipolitiska och kortsiktiga syften. Vindarna har blåst mot ökade resurser till poliskåren, men partiernas vilja att gå opinionen till mötes har stannat där, istället för att tänka tanken fullt ut. Kvar står fulla häkten, för få åklagare och ett nedmonterat domstolsväsende.

I sammanhanget talas mycket om polisarbete enligt den så kallade New York-modellen, men ofta stannar diskussionen vid att vi måste ha poliser – eller kameror – i varje gathörn. En annan viktig hörnsten som polischefen Bill Bratton introducerade i New Yorks polisdistrikt var statistiksystemet Compstat och dess resultatuppföljning. Varje vecka noteras antalet brott i flera kategorier och uppdelat på de olika distrikten. De lokala polischeferna kan begära mer resurser, men ställs till svars om brottsligheten därefter ökar.

I Sverige kan vi lära av detta. Den svenska poliskåren har beviljats omfattande resurser – men skulle också behöva chefer som får ta konsekvenserna när arbetet inte ger resultat.

Det som nu händer i Sverige är inget världsunikt. Det finns taktiska modeller och metoder att hämta från andra länder som lyckats bättre med att bekämpa gängbrottslighet. Detta utan att behöva kasta viktiga rättsstatliga principer över bord, som den att man ska få veta vem som anklagar en för att kunna försvara sig. Eller för den skull skärpa straffen – problemet i Sverige är ju inte för låga straff, utan att för få döms till dem.

Karin Källström

Annons