Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Svenska politiker har blivit nätfjortisar

Annons

En partiledare länkar en playlist med sina bästa sommarlåtar. En annan stödjer bloggaren Kenzas amningskampanj och filmar skumpigt från sin joggingtur. En tredje går på bokrelease för en deckare. Många har återkommande livesändningar där deras följare får ställa frågor. Alla ser till att lägga ut foton på sitt deltagande i Prideparaden.

Det är förståeligt att vissa politiker väljer sociala medier för att bygga sina personliga varumärken. Många verkar till och med tycka att det är ett ”måste” i vår tid för att få förtroende hos nya grupper av väljare. Varje möte med väljare, lunch med företagsledare och reflektion på promenad i solen ska dokumenteras.

Politik fungerar inte annorlunda än andra delar av samhället där människor ska förmås välja, engageras, konsumera, äta eller följa. Framgång på sociala medier är en typ av framgång, men varken det enda eller ens det bästa sättet att bli inflytelserik.

Camilla Läckberg med sina 250 000 Instagramföljare är inte en mer tongivande författare än Kerstin Ekman. Sex miljoner följare år 2019 betyder inte att Zara Larsson kommer att vara ihågkommen om hundra år. Initiativet ”Aningslösa Influencers” är inte en fyra gånger större opinionsbildare än Rädda barnen, trots att de har fyra gånger fler följare. Gudarna ska veta att Instagram-fenomenet ”Mr Cake” inte är Sveriges bästa kafé.

Ja, det finns till och med framgångsrika krönikörer som inte deltar på sociala medier och delar sin text med ”länken i bion”.

Vissa politiker verkar tycka att sociala medier är roligt – då kan det förstås handla om väl spenderade timmar.

Hanif Bali hade knappast fått sina 4000 personkryss till riksdagsvalet utan sitt twitterflöde. Men då har han twittrat nära 60 000 gånger. Den som ägnar 30 sekunder åt varje formulering behöver lägga över tre månaders arbetstid på så många tweets. Sensmoralen? Politikern med hundratusentals följare kan knappast räkna med hundratusentals personkryss. Och för att ens nå dit krävs både tid, lust och en rejäl dos provokativ formuleringsiver.

Lösningen är förstås inte att partierna överger de nya kanalerna på internet. Sociala medier är ett självklart inslag i svenskarnas vardag, vilket motiverar närvaro från de politiska partierna. Men de svenska partitopparna bör ha ett längre perspektiv än att ägna tid åt att mata sina följare med tomt innehåll.

Lite färre filmade löprundor. Lite fler idéer. Det skulle göra både väljarna och politikerna gott.

Karin Källström