Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Strunta i Göran Persson – ge inte staten all makt

Annons

Göran Persson, numera styrelseordförande i Swedbank, har fortfarande en förmåga att få folk att lyssna. Förra veckan luftade han sina åsikter i samband med den så kallade Finansdagen i Stockholm.

Perssons budskap var att skattepolitiken måste förändras. TT citerar honom: ”Du kan säga i dag att den som betalar högst skatt får sämst service”.

LÄS ÄVEN:

Matilda Molander: Politikens Robin Hood ställer in siktet – nu avgörs framtiden för skolorna i Dalarna

Här skulle vi kunna raljera om att polletten äntligen trillat ner; hur Persson till slut förstått att det inte alls är så att ju högre skattenivån är desto bättre fungerar allt.

Men det är inte primärt förhållandet mellan skatt och service som Persson vill belysa, ej heller hur höga (eller låga) skatter ska vara. Nej, det är att själva skattenivån varierar som stör honom.

Persson tycker att målet borde vara en enhetlig kommunalskatt, lika hög överallt i Sverige. Vilket betyder att staten ska kliva in och ta ett avsevärt mycket större ansvar för kommunernas finansieringsbehov.

LÄS ÄVEN:

Emma Høen Bustos: Annie Lööfs otillräckliga satsning skvätter vatten på landsbygdens härjande skogsbrand

Det kan låta klokt. Men det är det inte. Att kommunalskatten inte är lika överallt beror på att kommunerna har rätt att själva bestämma även om denna.

Precis som att en kommun har rätt att bestämma om man ska eller inte ska investera i ett äventyrsbad, en rondell, fler förskolor och äldreboenden eller förorda mer pengar till kommunala stadsfester och kommersiella elitklubbar.

Detta kommunala och regionala självstyre, och den decentraliseringstanke som det vilar på, är värt att försvara. Fullt ut.

Beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Dit hör absolut rätten att bestämma om nivån på kommunalskatten.

Därmed inte sagt att det inte finns poänger i att staten hjälper till med finansiering. Förutsättningarna skiftar mellan olika kommuner och regioner på grund av demografi, geografi med mera.

Det är också därför ett parallellt utjämningssystem behövs, där regioner och kommuner med bäst ekonomiska förutsättningar betalar in till systemet och de med sämre möjligheter får ut pengar. De gångna åren har tendensen varit att staten ogillar olikheter och beslutar om reformer som kommuner måste genomföra.

Med beslutet följer specifikt riktade bidrag som ska gå till specifika ändamål. Ofta visar det sig att reformen visar sig vara underfinansierad – och att den gräver hål ur de kommunala kassorna i stället. Därför är generella statsbidrag som kommunerna har rådighet att bestämma över att föredra.

Likvärdighet är mycket fint. Men likvärdighet riskerar att tolkas som lika, eller exakt samma. Och likformighet smakar inte alls lika bra.