Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LEDARE: Stéphane mördades för sina satirteckningars skull

Som ofta i samband med övergrepp mot dem som använder sig av sin yttrandefrihet hörs tongångar om att vissa grupper av vissa skäl har rätt att slippa utsättas för kränkande texter och bilder. Men så är det inte.

Annons

Brandtal har hållits och otaliga artiklar har skrivits till minnet av de, tio journalister och två poliser, som mördades i ett attentat mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris.

En orädd publikation som, liksom denna tidning, gjorde sig känd för att publicera de så kallade Muhammedkarikatyrerna som först trycktes i danska Jyllandsposten.

Efter terrordådet har människor världen över intygat att de också är Charlie: Je suis Charlie. Budskapet har synts såväl på gator och torg som i sociala medier.

Men hur länge till är vi Charlie?

Hur länge anser vi att det är bekvämt att stå upp för det obekväma, det som skaver?

En dag, en vecka eller en hel månad? Eller kanske tills någon blir kränkt och vi beslutar oss för att för mycket yttrandefrihet är besvärligt, och rentav skadligt?

Charlie Hebdo tänjer ständigt på yttrandefrihetens gränser, på ett sätt som är ovanligt i dag. Journalisterna häcklar alla som de anser har gjort sig förtjänta av det, utan att ta hänsyn till konsekvenserna. De är skoningslösa, och i många fall även smaklösa.

Listan över dem som har utsatts för tecknarnas vassa pennor kan göras lång: judar, muslimer, katoliker och politiker av samtliga färger – för att nämna några.

Tidningen struntar i att vi lever i kränkthetens tidevarv; en tid där många tycker att det är viktigare att argumentera för att vissa grupper bör slippa förolämpningar och hån än att försvara yttrandefriheten.

Däribland Bruce Crumley, tidigare chef för den amerikanska tidskriften Time Magazines Parisbyrå. Efter att Charlie Hebdo utsattes för ett bombdåd 2011 skrev Crumley att det var svårt att känna sympati för tidningen.

Den hade ju trots allt sig själv att skylla då den ägnade sig åt att kränka och stigmatisera Frankrikes muslimer. Tidningen praktiskt taget bad om våldsamma reaktioner, ansåg Crumley. Det finns tre alternativ efter onsdagens tragedi.

Vi kan göra som Crumley och uppmana journalister att ägna sig åt självcensur för att ingen ska känna sig kränkt.

Vi kan nöja oss med att vifta med plakat och skriva upprört under hashtaggen #jesuischarlie under den närmaste veckan.

Vi kan enas om att yttrandefriheten bör värnas till varje pris och har längre hållbarhetsdatum än en vecka.

Om vi menar allvar räcker det inte att stå upp för det fria ordet när det är moderiktigt. Vi måste skydda yttrandefriheten även när människor irriteras och upprörs. Och särskilt när dess försvarare – tecknare, journalister och satiriker – hotas.

Då är det än viktigare att värna rätten att provocera.