Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LEDARE: Ser Bah Kuhnke mediers betydelse för demokratin?

Stefan Löfven valde att låta demokrati- och kulturfrågorna samlas under samma minister. Det var bra. Andra rockader bland ansvarsområdena är mera märkliga, anser Jens Runnberg

Sverige har inte längre någon minister för integration eller för migration. Det är anmärkningsvärt sett till dessa politikområdens utmaningar framöver. Enligt Löfven sköts dessa utmaningar bäst genom att alla ministrar beaktar sina ansvarsområdens utveckling ur migrations- och integrationsaspekter.

Det är måhända inte ett så märkligt resonemang. Men samme Löfven struntar helt i resonemanget i jämställdhetspolitiken som tvärt om får en egen minister. Alla ministrar kunde väl ha anmodats anlägga också jämställdhetsperspektivet?

Annie Lööf har ylat ut kritik mot att landsbygdsdepartementet (tidigare jordbruksdepartementet) går upp i näringsdepartementet. Det beror på att C ofta sätter likhetstecken mellan jordbrukets intressen och landsbygdens, trots att ett enögt fokus på jordbruksföretag snarare osynliggör annan angelägen näringsutveckling i landsbygd.

Någon viktigare framgång för landsbygdsdepartementet än det diffusa projektet Matlandet Sverige hade heller inte Lööf att hänvisa till i sin kritik av omorganisationen.

Det är uppenbart att Löfven utsett några ministrar mer för vad han tror att de kan lära sig än för vad han vet att de kan. Alice Bah Kuhnke, som blivit kultur- och demokratiminister, är en sådan.

Hon har redan givit några intervjuer som varit plågsamma att ta del av, där svaren gått ut på att det vore oansvarigt för henne att ge besked i olika frågor, eftersom hon inte kan ämnet.

Men att föra ihop kultur- och demokratiområdena är ett utmärkt grepp av Löfven. Här finns mer logik i upplägget än i Reinfeldts idé om en kultur- och idrottsminister (idrott hanteras bättre ur det folkhälsoperspektiv som Löfven givit dem).

Lena Adelsohn Liljeroth var en kraftfull kulturminister, som utverkade finansministerns stöd för att en högre andel av statsbudgeten skulle gå till kultur, vitaliserade kulturbyråkratin genom att föra ut makten över resurserna till regionerna och gjorde en kraftfull kultursatsning för barn genom Skapande skola.

På ett område misslyckades hon. En i sig sund skepsis mot statliga ingrepp och stöd på en fri marknad, kom att slå fel på medieområdet eftersom fria mediers avgörande roll i demokratins funktionssätt kräver en annan politisk analys.

Staten har hittills använt sig av två verktyg för sina mediepolitiska ambitioner - presstödet, som ska säkra mångfald i journalistiken, och public service, som ska göra journalistik i allmänhetens tjänst.

Presstödet fick trots en utredning en fortsatt helt irrelevant utformning kopplad till pappersupplaga, vilken för många andratidningar är i fritt fall.

Cecilia Stegö-Chiló hann under sina veckor som kulturminister göra mer för att ifrågasätta det bisarra i att staten, genom public service, avsätter betydande journalistiska resurser till ren underhållning, än vad Adelsohn Liljeroth kom att göra under åtta år.

Självklart borde inte public service ägna sig åt underhållning för skattebetalarnas pengar, i en tid när seriös journalistik har det svårare än på mycket länge.

Att slopa TV-licensen, ta bort reklamskatten som riksdagen begärde för tolv år sedan och att sluta momsgynna pappersjournalistik framför digital journalistik är andra angelägna åtgärder.

Det brådskar. DD och TV4 har tagit bort tiotals journalisttjänster. Mediehusen blöder. Fortsätter utvecklingen drabbas demokratin.