Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Linde är en chans till omstart - äntligen kan Palmes dåliga politik läggas till historien

Annons

Sverige som humanitär stormakt, särskilt i Afrika. Ett land som bidrar till fred och säkerhet, inte minst i Mellanöstern. Och som verkar för kärnvapennedrustning. Idogt arbete i FN.

Ett kondensat av utrikesminister Margot Wallströms (S) prioriteringar, när hon nu lämnat regeringen?

Nej. Det är en sammanfattning av den svenska utrikespolitiken 1969-1989, som den beskrivs i den säkerhetspolitiska utredningen från 2002.

I samband med att Wallström tillträdde som utrikesminister 2014 vändes blicken omedelbart mot de decennier då Olof Palme stod i centrum för svensk politik.

Göran Perssons Östersjöfokus och pragmatiska förhållningssätt – bland annat exemplifierat i de goda relationerna med George W Bush och Israel – dumpades i Bottenviken.

Sverige erkände omedelbart Palestina – en slags fortsättning på Palmes “småstatsdoktrin” – och sökte sig en plats i FN:s säkerhetsråd. Hårdraget fick aktivismen företräde framför diplomatin och symboliken framför relationerna.

Wallström drev på för kärnvapennedrustning, trots att hennes egen försvarsminister Peter Hultqvist (S) varnade för följderna det riskerade att få för Sveriges partnerskap med Nato.

Ann Linde (S) har gjort karriär som tjänsteman snarare än som politiker, vilket kan borga för mindre aktivism och symbolpolitik.

Hennes bakgrund som EU-minister och på olika poster i Bryssel kan få henne att prioritera Europa som spelplan och EU som arena. Det var något som Wallström, sin bakgrund som EU-kommissionär till trots, inte gjorde.

Den enda linjeförändring som kunde skönjas i regeringsförklaringen gick i fel riktning, med en starkare formulering om att Sveriges säkerhet gynnas av vår alliansfrihet.

Det är en falsk och hycklande doktrin som borde övergetts för länge sedan, men som istället tjänar till att skapa oklarheter kring våra samarbeten, exempelvis genom att möjliggöra sådant som Wallströms osäkerhetsskapande kärnvapenaktivism.

Man ska inte heller glömma att Linde var djupt inblandad i Transportstyrelseskandalen.

I egenskap av statssekreterare för dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S) fick hon i ett tidigt skede ärendet på sitt bord, men gjorde trots Säpos varningar inte något åt saken.

Bättre fingertoppskänsla än så behövs på utrikesdepartementet.

Men mest av allt behövs en utrikesdeklaration, en säkerhetspolitik och ett förhållningssätt till EU som inte är hämtad från kalla krigets dagar.

Joakim Broman