Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Liberalismen har varit framgångsrik under Björklunds tid, sämre har det gått för Liberalerna

Jan Björklund har efter 12 år som partiledare meddelat att han inte ställer upp för omval på landsmötet i november. Hans tid som partiledare för Folkpartiet/Liberalerna är ömsom vin, ömsom vatten. Det har en tid varit tydligt att Björklund suttit på övertid.

Länge var Birgitta Ohlsson den främste utmanaren, men efter att hon i fjol förlorade en maktkamp mot Björklund har hon nu lämnat politiken. Björklund har de senaste åren kunnat sitta kvar just för att det inte har funnits någon given efterträdare. Det är ett faktum för L som ännu gäller.

Här finns det anledning att vara kritisk till Björklunds gärning. Det hör till uppdraget att låta andra personer växa så att efterträdarfrågan kan lösas på ett smidigt sätt. Nu är det svårt att se någon kronprins/kronprinsessa.

Björklund kommer i huvudsak att bli ihågkommen för två saker: Dels att han som skol- och utbildningsminister med en dåres envishet försökte återinföra kunskap och ordning i svensk skola (även om resultaten visar att mycket återstår att göra). Dels för att han i sin sista stora strid fick L att stödja Stefan Löfven som statsminister.

Om den sista punkten har det varit en uppslitande debatt inom L efter valet (där bland annat tunga namn som partiets ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson förordade Kristersson som statsminister). En 2/3-majoritet valde till slut en S-ledd regering framför en M-ledd regering beroende av SD.

Det är också en fråga som kommer att påverka partiets utveckling de kommande åren. L:s väljare definierar sig i högre grad än de centerpartistiska väljarna som borgerliga; hur ser dessa på det vägval som Björklund fick med sig partiet på?

Enligt opinionsmätningarna ser det ut som att de straffar L. Om de liberala väljarna inte inför valet 2022 kan se att L har satt en tydlig prägel på politiken under mandatperioden, att L varit en blåslampa och till och med hotat med att avsätta Löfven när hans partivänster konstrade (för det kommer den garanterat att göra) så kan kräftgången fortsätta.

L har under Björklunds ledarskap tagit tydlig ställning i ett antal sakfrågor – ja till Nato, ja till mer kärnkraft, ja till euron och ja till mer kvotering av föräldraförsäkringen, men den paradoxala benämningen "förbudsliberaler" har kunnat tillskrivas FP/L och den lätt hånfulla ideologibeteckningen "folkpartism" har ibland också varit träffande.

Ett av L:s problem har varit partiets luddiga berättelse om framtiden. Varför ska man rösta på just L i en tid när liberalism, sett över de senare decennierna, blivit en framgångsformel både politiskt, för fler och fler partier, och för Sverige som land?

Var och en som lägger partiernas partiprogram från, låt säga, 1990 bredvid dagens kommer att finna att en liberal förändringsvind blåst igenom samtliga partier från KD/KDS till V/VPK. Har liberalismens framgångar gjort L överflödiga som partipolitisk kraft?

På den frågan måste L:s nästa partiledare, vem det än blir, finna ett svar som har en klangbotten i väljarkåren. En tydligare roll för L måste utmejslas i det politiska landskapet. Annars riskerar L:s hundraåriga historia som riksdagsparti att vara över.