Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Därför är den feministiska bråkstaken Birgitta Dahl (S) ett föredöme

Annons
Den socialdemokratiska politikern Birgitta Dahl har genom tiderna fått utstå tuff kritik för sina ställningstaganden.

Birgitta Dahl, tidigare ledande S-politiker och talman, intervjuades nyligen i P1:s Söndagsintervjun. Som politiker var Dahl inte utan brister, hon säger sig till exempel vara plågad över att hon i tid inte ”förstod Kambodjafrågan”.

Men hennes år i politiken är också en påminnelse om hur feministisk vrede kan resultera i viktiga reformer för jämställdhet.

I memoarboken I rörelse – Minnen från ett innehållsrikt liv (Premiss förlag) berättar hon om ett engagemang som väcktes tidigt. Hon växte upp i en tid när kvinnor kunde våldtas inom äktenskapet

Under barndomen blev hon utskrattad och utskälld när hon inte betedde sig "passande" som flicka. Ofta undervisades flickorna och pojkarna på den här tiden åtskilda. ”Jag var redan då upprorisk mot orättvisorna mot oss flickor och våra mammor”, skriver Dahl.

När hon som student på 1960-talet föreslog att det skulle finnas ”kondomautomater” – för att förebygga farliga illegala aborter - tog det ”hus i helvete”. I samma veva skrev hon en artikel för socialdemokratiska Tiden, om bland annat daghemsutbyggnad.

Hon blev då uppringd redaktionens Kjell-Olof Feldt och fick veta att artikeln inte skulle tas in, eftersom ”vi tycker så förbannat illa om dina åsikter”.

Dahl reagerade med att gråta, varpå Feldt slängde på luren. Senare medgav Feldt att han i debatten om jämställdhet haft fel, och Dahl haft rätt.

När Dahl för 50 år sedan valdes in i riksdagens andra kammare präglades politiken av vad hon kallar en ”gammeldags manskultur”. 1969, när hon väntade sitt andra barn, hade det aldrig hänt att en riksdagsledamot hade fött barn och hon fick utstå ”vulgära tidningsskriverier”.

När barnet väl hade kommit gällde det att i riksdagen försöka hitta något nedrökt sällskapsrum för att kunna amma i ett avskilt hörn. Allt var anpassat efter män.

Striden för kvinnors och barns rättigheter mötte ständigt motstånd. När Dahl kämpade för förbudet mot barnaga – Sverige införde ju förbudet som första land i världen 1979 – kunde hon få höra att aga är en ”fin gammal svensk sed”.

Genom utlandsuppdragen och resorna har hon kunnat se hur eländigt flickor kan ha det i andra delar av världen. Men fenomen som barnäktenskap och barnaga förekommer även här.

Det finns skolor som tillämpar könsseparation för barn, som när Dahl var liten. Ser hon även dessa barns utsatthet? Det skaver att de inte nämns i den över 300 sidor långa boken.

Ibland gör Dahl det lite väl enkelt för sig, som när hon beskriver det som ”ett stort problem” att domare och andra säger att barnkonventionen inte är svensk lag. Även Lagrådet har sågat förslaget att göra konventionen till svensk lag, och det inte utan skäl.

Men kanske är det just Dahls nyanslöshet som också har varit hennes storhet. Ibland har hon haft fel – och ibland rätt. Som feministisk bråkstake har hon tveklöst varit ett föredöme.

Annons