Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Han kallades "Råttan" – sedan mördades den hemlöse mannen

Låt den här julen bli en (smärtsam) påminnelse om ”Gica”.

Annons
I förra veckan inleddes rättegång mot en 16-åring och bevistalan mot en 14-åring. De anklagas för att ha mördat en hemlös man i Huskvarna.

Ibland plockade de upp äpplen och kastade. Vid ett tillfälle, när de kände sig lite extra sturska, var det en av dem som började springa efter och jaga honom. Vad gjorde de andra pojkarna då? Skrattade de? Hejade de på?

När han föll ihop, medvetslös, ska de ha fortsatt att sparka och slå mot mannens huvud och hals.

Så en kväll gick det hela för långt. Två av pojkarna, en 14-åring och en 16-åring, gav sig på mannen. Med hjälp av en vägkon, en skylt och en livboj ska de ha misshandlat honom.

När han föll ihop, medvetslös, ska de ha fortsatt att sparka och slå mot mannens huvud och hals. Innan de gick därifrån ska de sedan ha kastat stenar och urinerat över den livlösa kroppen.

Mannen som misshandlades till döds i Huskvarna var Gheorge “Gica” Hortolomei-Lupu, en 48-årig hemlös man från Rumänien. Rättegången mot de två åtalade pojkarna inleddes i förra veckan.

I förundersökningen framgår det att det fanns fler vuxna i pojkarnas närhet som hade vetskap om de pågående illdåden.

Hela historien är fruktansvärd, hjärtskärande. Samtidigt är det förmodligen den mest smärtsamma samtidsskildringen vi har fått det här året. För bakom de våldsamma tonåringarna står ett samhälle, och utan att lyfta skulden från förövarna så finns det fler att klandra i den här tragedin.

Enligt Sveriges Radio (25/11) kände nämligen många till trakasserierna mot mannen i Smedbyparken. Om ”Gica” säger en ungdom att ”alla typ i Huskvarna vet vem han är och alla kallar honom typ råttan eller getskägg".

I förundersökningen framgår det att det fanns fler vuxna i pojkarnas närhet som hade vetskap om de pågående illdåden. Ändå var det ingen som gjorde något för att stoppa dem.

Det är lite av en jultradition förstås att skriva en text med förmaningar om att titta upp från skärmarna, och visa lite medmänsklighet till dem som har det svårt i vår närhet. Men i år verkar vi behöva den här påminnelsen mer än någonsin.

För detta kompakta mörker och regn som faller från sidan må kännas som en förbannelse som lagts över var och en av oss. Men det är inte värst för oss som har ett hem, en nybäddad säng och människor som tar emot oss i hallen efter en lång dag.

De som drabbas hårdast är de som redan är som mest utsatta. Romer, likt ”Gica”, som huttrar på plastpallar utanför ICA och hemlösa svenskar som letar efter en skyddad plats i någon skogsdunge för att få sova ett par timmar. Eller för den delen: kvinnor som lämnar våldsamma män.

Utsatthet ser ut på olika sätt. Gemensamt är hur vi som samhälle och medmänniskor måste bemöta den. Med värme och lyhördhet för varje enskild människa. Med största möjliga respekt.

De som antingen reagerar med ilska, eller tittar bort och låtsas som om människorna framför dem inte finns.

I veckan uppmärksammade DN filmaren Christoffer Hjalmarsson, som under några veckor förra vintern dokumenterade när han levde som hemlös i Stockholm.

Den mänskliga misär som han vittnar om är fruktansvärd. Men som om det inte räcker, menar han, tvingas hemlösa även möta alla ”välordnade stockholmare”. De som antingen reagerar med ilska, eller tittar bort och låtsas som om människorna framför dem inte finns.

Vi borde alla veta, vilja och kunna bättre än så. I ett samhälle där vi väjer med blicken för de allra mest utsatta, tillåter vi istället både mänsklig distans och ignorans att gro. Vad det i värsta fall kan leda till behöver vi inte längre spekulera om.

Evelyn Schreiber

LÄS MER: Vad säger det om Sverige idag att det inte blir en huvudnyhet när barn mördar en hemlös?

Mer läsning

Annons