Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling Perers: Ludvikaborna har återtagit sitt hem

Artikel 28 av 28
1 maj i Dalarna 2019
Visa alla artiklar

Annons
Gruppbild från mötet på Lorensberga skola, arrangerat av DT, Svenska kyrkan, Segerstedtinstitutet , Dalarnas Idrottsförbund, Rädda Barnen i Dalarna, Västerbergslagens utbildningsförbund (VBU), genomfört i god samverkan med Ludvika kommun.

Trött och nöjd efter en intensiv dag på Lorensberga skola parkerade jag utanför Nya Ludvika Tidnings redaktion. På gågatan hade livet i Ludvika redan börjat återgå till det normala. Polisen var i färd med att lasta undan de sista kravallstaketen som skilt nazister och motdemonstranter åt.

På den plats där NMR stått några timmar tidigare syntes nu inga spår. Blicken fastnade i stället på den "Vägg av vänlighet" som sedan en tid finns på en av torgets husfasader och som uppmanar Ludvikaborna att ta en jacka om du behöver, ge en jacka om du har över.

Framme i Ludvika Ulrika kyrka var det trångt i bänkarna. Jag hittade en plats längst in och sjönk ner.

Detta var den fjärde 1 maj som Dalarna tvingats se nazistiska marscher. Även i fjol drabbades Ludvika. Redan innan dagen var till ända kände jag dock att minnena från årets 1 maj skulle bli helt annorlunda än från de tidigare.

Avspärrat i år igen på 1 maj i Ludvika. Ändå var något annorlunda.

Likt hur taket var på väg att lyfta när gudstjänst och samtal för tolerans och medmänsklighet inleddes med att en fullsatt kyrka stämde upp i "Härlig är Jorden" så hade Ludvika vibrerat av kraft.

Ur den sorg, rädsla, ilska och förvirring som följde med insikten att en extrem rörelse verkar långsiktigt i området har en bygd rest sig med en beslutsamhet som väckt uppmärksamhet även utanför landets gränser.

Internationella stormedier som brittiska The Guardian och amerikanska New York Times har fått Ludvika på sina kartor. Och då faktiskt inte på grund av extremismen, som tyvärr finns även annorstädes, utan för krafterna som står för något annat.

Årets 1 maj blev en veritabel uppvisning i engagemang. Och då alls inte bara emot något, utan för värden som vi annars lätt tar för givna. Som tolerans och medmänsklighet.

I kyrkparken i Ludvika samlade Svenska kyrkan samt andra församlingar och föreningar till en stor familjedag med parollen "Störst av allt är kärleken". Uppskattningar talar om uppemot 2000 (!) besökare. Lyriskt berättade utmattade funktionärer i kyrkbänkarna bredvid mig att de inte haft en lugn stund på hela dagen.

Fick nog och demonstrerade, paret bakom Enghs mek.

Många andra krafter var också i rörelse. I mitt tycke underbara "Clowner mot nazister" trollade stela och till antalet få högerextremister på marschen längs gågatan. "We are Ludvika/Dalarna" och "Dalarna mot rasism" manifesterade. Arbetarrörelsens organisationer tågade som vanligt. Företagarna Mattias och Erika Engh samlade på bara några dagar ihop ett eget demonstrationståg under rubriken "Företagare mot nazism".

Utöver att rapportera som vanligt kring nyhetshändelserna drog även Dalarnas Tidningar ett strå till stacken och bjöd till ett möte på Lorensberga skola tillsammans med Svenska kyrkan, Segerstedtinstitutet, Dalarnas Idrottsförbund, Rädda Barnen och Västerbergslagens utbildningsförbund (VBU). Arrangemanget genomfördes i god samverkan med Ludvika kommun och skolledningen spelade förstås en avgörande roll.

Gunnar Persson, kyrkoherde för Svenska kyrkan i Ludvika talar vid inledningen av mötet i Lorensberga skola.

Mötet var det tredje i ordningen under rubriken "Ludvika och Dalarna för tolerans och emot extremism" och samlade 160 särskilt inbjudna lärare, elever, idrotts- och föreningsledare, politiker samt näringslivsföreträdare. Denna gång hade vi fokus på hur vuxenvärlden möter och får med sig unga i arbetet. Det är förstås avgörande.

Extrema rörelser rekryterar gärna bland unga. Och extremismen förtvinar om den inte fylls på underifrån. Men lika viktigt som att förhindra att nya människor rycks med av hatiska ideologier är att unga själva sitter inne på lösningar kring hur vi får de fina orden om tolerans och mångfald att fungera i praktiken.

Att upprätthålla det fria samhället den 1 maj, när en extremistgrupp finns på gatorna, är till stor del en polisiär fråga. Den 6:e, 7:e och 8:e maj handlar det om arbete i skolor, på arbetsplatser samt klubb- och föreningslokaler. Och vid köksbord.

Mina viktigaste lärdomar gäller just detta. Att vi ska använda de lösningar som finns framför oss. Hjälp utifrån är välkommet, men i varje samhälle finns stora resurser och vi ska se kraften i de gamla institutionerna.

Jag tror att det spelat stor roll att anrika organisationer, som Svenska kyrkan och frikyrkorna, samt de stora privata arbetsgivarna ABB och Spendrups, tidigt insåg allvaret och tog ton.

Spendrups HR-direktör Einar Botten och ABB:s landschef Johan Söderström talade båda vid mötet i Lorensberga skola.

Men hand i hand med insikten om kraften i lokalsamhället går den om att det alltid är människor i strukturerna avgör om de fina orden i idéprogram och värdegrunder omsätts i praktiken.

Det finns många namn att nämna i Ludvika. Jag ser en viktig lärdom hos rektorerna på Lorensberga skola Göran Törnqvist och Madelene Goldmann, läraren Kaija Holmgren på ABB Industrigymnasium, Svenska Kyrkan kyrkoherde Gunnar Persson och ABB:s platschef i Ludvika Magnus Ström: Att faktiskt låta de saker som är riktigt viktiga bli personligt.

Annars är det vanligt med uppmaningar om motsatsen, att inte ta det personligt, för då riskerar det att bli jobbigt.

Utför inte bara ett yrke utan också ett personligt kall, skolledningen på Lorensberga skola, Madelene Goldmann och Göran Törnqvist.

Men dessa människor har inte engagerat sig för tolerans och emot extremism "bara" för att det ligger i linje med värden som den institution de företräder står för. I samtliga fall bottnar det i personliga övertygelser om vad som är rätt och riktigt. Sådana vi alla bär inom oss, men som det inte alls är säkert att vi använder.

När samtal och toner klingat ut i Ludvika Ulrika kyrka blev jag stående en stund utanför Ludvika stadshus, där vi exakt ett år tidigare samlades kring Förintelseöverlevanden Hédi Fried. "Var inte rädda", löd hennes uppmaning.

Då kändes det ärligt talat ganska svårt. Bilderna var mörka och hotfulla.

Ett år senare har jag nästan bara varma känslor inombords. Tänk så mycket positivt som visat sig i Ludvika! Det har förändrat uppfattningen av det som nu sker i samhället. Bilderna är hoppfulla, eller åtminstone nyanserade.

Alla dessa krafter fanns där från början, redo att släppas lös.

Tack till er alla!

LÄS ÄVEN:

Fler ledare och krönikor av Gabriel Ehrling Perers

Annons