Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Emma Høen Bustos: Om krisen kommer måste vi finnas där för varandra

Annons
Krönikören Emma Høen Bustos är återkommande vikarie på DT:s ledarredaktion.

Kris är på tapeten igen. Skogsbränder har redan börjat härja svenska marker och grundvattenläget i landet är sämre än förra året.

Nyligen genomfördes dessutom "krisberedskapsveckan", ett initiativ från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Syftet är att bättre förbereda Sveriges befolkning för krissituationer.

De senaste åren har terrorattentat, stormar och skogsbränder gjort oss akut medvetna om att hot och kriser kommer i fler former än ryska ubåtar i svenska vatten.

Förra årets bränder drabbade Dalarna hårt och påminde om att vi behöver en bättre beredskap för att förbereda oss för oväntade katastrofer.

Gemensamt för terrorattentatet på Drottninggatan och skogsbränderna i Dalarna förra sommaren, liksom för flyktingkrisen 2015, är den ovärderliga roll som frivilliga spelade.

Rapporter från brinnande skogar i Älvdalen och Malung-Sälen fick 400 frivilliga att anmäla sig till Röda Korset för att hjälpa till med släckningsarbetet. Barn delade ut popcorn och bullar till brandchefen Johan Szymanski och hans kollegor. Älvdalens kommun hyllade sina invånares uppslutning kring släckningsarbetet med en stor fest.

En undersökning av Röda Korset visar att nära nio av tio kan tänka sig att göra en insats som volontär i händelse av en allvarlig samhällskris. Ändå höjs förvånansvärt ofta kritiska röster till denna typ av frivilligt engagemang. Inte till engagemanget i sig, utan att det alls ska behövas.

I en välfärdsstat som Sverige ska privatpersoner minsann inte behöva rycka ut till varandras hjälp om krisen inträffar, lyder argumentet. Vad betalar vi annars skatt för?

Men att offentligt finansierade verksamheter ska stå i ständigt beredskapsläge för exceptionella händelser som storskaliga skogsbränder är ett absurt och extremt kostsamt krav och alternativ.

Intensiva och tillfälliga insatser från frivilligt engagerade bör därför ses och uppskattas för vad de är – en stöttesten för samhället. Att vanliga människor hugger i – i leden bakom de professionella! – är aldrig i sig ett misslyckande. Tvärtom är det givetvis så att vi måste finnas där för varandra.

Att människor frivilligt engagerar sig för det gemensamma bästa utgör ett ovärderligt samhälleligt kitt som ingen offentlig verksamhet kan ersätta.

Att i extrema situationer ha “lyxen” att inte behöva hjälpa varandra är inte en måttstock på ett välmående samhälle. Det är en sorglig syn på inte bara samhällsbygget, utan medborgarskapet. För vilka är vi egentligen, utan andra?

Det kommer alltid nya kriser. Och hur mycket vi än "preppar" och förbereder oss för det värsta så kommer vi alltid att vara beroende av varandra.

Nio av tio är redo. Visst är du?

Annons