Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LEDARE: Kompromisser mellan C och MP står i vägen för en sund landsbygdspolitik

Det här är femte delen i en artikelserie på ledarplats om januariavtalet som fyller ett år.

“Gör det möjligt att leva och bo på landsbygden.” Punkt 23 i januariöverenskommelsen är knappast perfekt formulerad – fullständigt omöjligt är det, åtminstone inte överlag, att leva på landsbygden – men ändå rätt ambitiös.

De statliga servicekontoren ska bli fler, möjligheterna till strandnära byggande ska förbättras kraftigt, och gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska utredas. Till och med förbättrat vägunderhåll är med på ett hörn.

Avsnittet hör till ett av de bättre i januariöverenskommelsen. Levnadsvillkoren på den svenska landsbygden har länge varit politiskt ointressanta, trots att de stadigt blivit sämre. Både uppmärksamhet och konkreta förslag – merparten med ursprung i Centerpartiet – är välbehövligt.

Men det märks att C här och där stöter på motstånd från regeringskorridorerna. Många reformer, exempelvis det mildrade strandskyddet, är försedda med brasklappar som ska förhindra alltför stora förändringar.

I de flesta fall är det Miljöpartiet som spjärnar emot, och resultatet kan ibland bli direkt komiskt. Som i somras, när det meddelades att regeringen sänkte och höjde bensinskatten på samma gång. C och MP kunde helt enkelt inte komma överens, så miljöpartisterna fick som de ville: den automatiska överindexeringen av bensinskatten återinfördes. För att sedan kompenseras av en tillfällig skattesänkning, beställd av Centerpartiet. Status quo, fast med några omständliga omvägar.

Möjligen en kreativ kompromiss, men knappast en långsiktig lösning på en fråga där två samarbetspartier är varandras motsatser. Sådana finns det fler av. De senaste åren har exempelvis landets skogsägare med rätta varnat för att politiker, myndigheter, lagar och regler urholkar äganderätten och möjligheterna att bruka sin skog. Miljöpartiet lyssnar å sin sida helst på miljöintressen som vill skydda mer skog från brukande.

I januariöverenskommelsen görs försök att överbrygga klyftan. Tonen är försonande och förslagen många. Äganderätten och rättssäkerheten ska stärkas. Myndigheterna ska reda ut den polariserade frågan om hur mycket skog som egentligen är skyddad.

Svårare blir det när de ibland fluffiga löftena ska omsättas i handling och kräver politisk prioritering. Utredningen för översynen av artskyddsförordningen har till exempel inte kunnat tillsättas eftersom C och MP inte kommer överens. I januariavtalet står det att anslagen för ersättningar till skogsägare som fått avverkningsstopp “ska vara tillräckliga”. Det är lätt att säga tills pengarna – lågt räknat tiotals miljarder – ska fram.

I juli ska en utredning som tittar på några av frågorna på skogsområdet vara färdig. Kanske kan den gjuta olja på vågorna i enstaka frågor. Ingen bör dock räkna med att de djupare konfliktlinjerna i skogspolitiken går att lösa med kreativa kompromisser. Mer troligt är att alla svårare frågor skjuts på en obestämd framtid, och att skogsägare får leva vidare med stor osäkerhet. Med alla fördelar som januariöverenskommelsen har på landsbygdsområdet är detta något som trots allt är svårt att svälja.

Joakim Broman