Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

LEDARE: Idrottsvärlden hycklar om homosexualitet

Annons

I söndags avslutades friidrotts-VM i Qatar. Markeringar mot landet gjordes, men fick liten uppmärksamhet jämfört med den stora PR-seger ett arrangemang innebär för landet. Det sätter avtryck delvis i Qatars ställning i Mellanöstern men också genom att visa kraft internationellt. Qatar är ett land med pengar och man vill gärna använda pengarna.

Homosexualitet är förbjudet i landet, den vanligaste påföljden är fängelsestraff på upp till sju år - men dödsstraff är också en möjlig påföljd för landets muslimska befolkning. Qatar är bara ett av de 70 länder där homosexualitet är straffbart, i elva av dessa länder straffas homosexualitet med döden.

"Jag tycker att kravet borde vara att man ändrar lagstiftningen och respekterar mänskliga rättigheter innan man får arrangera stora mästerskap" sa Kajsa Bergqvist innan mästerskapet började.

Förra veckan blev amerikanskan Erica Bougard den första att markera mot värdlandet Qatar genom att tävla i regnbågsfärgade skor. Under VM 2013 markerade även svenskan Emma Green genom att tävla i regnbågsfärgade naglar. Regnbågsflaggan är som bekant en tydlig symbol för HBTQ-personer.

Det är bra och viktigt att enskilda idrottare markerar i frågor som för dem själv är viktiga. Det spelar ingen roll vad idrottarna markerar mot, det kan handla om Qatars behandling av homosexuella, medborgerliga rättigheter, pressfrihet eller djuretik. Genom att markera visar idrottaren att hen har en egen politisk röst, en egen identitet. Den som hävdar att idrott och politik inte hör ihop vet nämligen inte vad den talar om. Ett OS-arrangemang eller ett VM är ett enormt PR-spektakel med politisk betydelse för värdlandet. Indirekt blir idrottarna politiska brickor i ett större spel.

På hemmaplan framträder allt fler idrottare som antingen öppet berättar om sin sexualitet eller vill visa sitt stöd för att man ska kunna vara öppet homosexuell i omklädningsrummet. Tystnadskulturen är som störst inom lagidrotten på herrsidan, som fotboll och hockey. Idrottsförbunden hänger såklart också på.

Men var är idrottsförbunden när stora idrottsarrangemang hålls i diktaturer och i länder med lagar som bryter mot mänskliga rättigheter? I Sverige är det viktigt att betona toleransen men internationellt läggs ett omotiverat stort fokus på att släta över konflikter och olikheter.

Det är inte konstigt att homosexuella idrottare har svårt att komma ut i Sverige, när vi är så ängsliga att slå vakt om deras rättigheter när idrottsarrangemang exporteras till diktaturer. Där får principer böja sig inför värdland som har kapital och självförtroende att göra VM-arrangemang till en bra affär för idrottsförbunden.

Var är det svenska trycket riktat mot Internationella friidrottsförbundet, IAAF? Var är kravet att friidrotten och andra idrotter ställer större krav på sina värdländer när större arrangemang utspelar sig?

Det är inte de 70 länder som förbjuder homosexualitet som behöver utsättas för påtryckningar utan idrottsförbunden som böjer sig inför deras vilja.

Annons