Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Fel att underskatta mellanmjölken – Sabuni kommer att ge Liberalerna huvudvärk

Annons

Klockan 13 på tisdagen kom beskedet: Erik Ullenhag drar sig ur partiledarstriden. Han var förhandsfavorit, men fick se Nyamko Sabuni vinna medlemsomröstning efter medlemsomröstning och nomineras av totalt 18 av 21 länsförbund.

Hans sista hopp stod till valberedningen, men när det på måndagskvällen blev klart att den nominerar Sabuni till posten som partiledare hade han i praktiken inget annat val än att kasta in handduken.

Genom att dra sig ur kunde han rädda ansiktet, och förhindra ett liberalt inbördeskrig. Det var ett klokt beslut för partisammanhållningen, men för alla som hade hoppats på ett starkt och stabilt socialliberalt parti är det en sorg.

LÄS ÄVEN:

Dalaliberalerna om Nyamko Sabuni som ny partiledare - delad glädje och besvikelse

”Jag ska bli statsminister”, deklarerade Sabuni redan för flera år sedan, och hennes självförtroende och oräddhet har charmat många. Under sin tid som integrationsminister gjorde hon flera kontroversiella uttalanden och hon har inte tvekat att sticka ut hakan under partiledarvalrörelsen heller.

Ullenhag å sin sida har en mer eftertänksam framtoning. Med en vision om ett ”snällare Sverige” valde han i sin kampanj att fokusera på att resonera mer om vilka värden som ska guida vägen framåt än att ta ställning i specifika sakfrågor. ”Mesig” säger vissa och det ligger väl kanske något i det, men ett hårdare debattklimat med fler som skriker efter hårdare tag är inte direkt vad Sverige behöver just nu.

Sabuni är en skicklig debattör, med förmåga att skapa uppmärksamhet. Men, det är långt ifrån säkert att hon blir Liberalernas räddning.

I diskussionerna inför valet verkar det ha skett en sammanblandning mellan att vara en vass debattör, och en bra ledare.

Som partiledare är man omgiven av en stor stab och kan få hjälp med, eller träna på, i stort sett allt. Utom en sak – sitt omdöme. Det måste finnas där från början, och det är en partiledares allra viktigaste egenskap.

I sin roll kommer ledaren att ställas i pressade situationer och ensam behöva ta beslut och göra uttalanden snabbt. Uttalanden som partiet sedan ska kunna stå för.

Sabuni ”råkade” i en vanlig Expressen-intervju säga att hon är emot mångkultur. För att nästa dag halvt ta tillbaka det.

Att av misstag säga att man vill lägga om partiets kurs i en av de hetaste politiska frågorna och sedan ångra sig, men inte riktigt, bådar verkligen inte gott för en blivande partiledare.

Särskilt inte för ett parti vars problem är att man uppfattas som för otydligt och fladdrigt.

Vad Liberalerna har lidit brist på de senaste åren är verkligen inte förslag och en debattglad ledare, utan en sammanhållande vision. En berättelse om vilket samhälle man vill ha, och varför.

Partiet har lanserat förslag om mobilförbud, individualiserad föräldraförsäkring, förbud för religiösa friskolor, euron, och gud vet allt. Hur det hela hänger ihop och vilket samhälle det ska leda till har dock varit högst oklart.

Liberalerna är massor av förslag, men ingen vision.

Av de senaste månaderna att döma verkar Sabuni vara inne på att fortsätta på samma spår. Nu dessutom med en yvigare retorik.

Liberalpartisterna hoppas att uppmärksamheten ska leda till ett ökat stöd för partiet, och det gör det säkert på kort sikt. Men om man tittar på de mest framgångsrika partiledarna just nu så är ingen av dem tuffast eller hårdast i sitt parti. Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson, Annie Lööf och Jonas Sjöstedt upplevs alla som skarpa och tydliga, men de gör inget överilat som de måste ta tillbaka.

Det är inte någon tillfällighet att det är Ebba Busch Thor och inte Sara Skyttedal som leder Kristdemokraterna. Eller att Jimmie Åkesson går i täten för SD istället för Kent Ekeroth.

Med partiledare är det viktigare att inte göra stora fel, än att stå för bubbel och bang. Debattörerna och bråkstakarna behövs också i ett parti, men inte som just partiledare.

I valet av ledare ska man helt enkelt inte underskatta mellanmjölken. Den passar till det mesta, och ger ingen baksmälla. Bubbel är härligt ibland, men för mycket och vid fel tillfälle blir mest kladd och huvudvärk.

Synd bara att Liberalernas medlemmar inte insåg det. Vi får hoppas att de bunkrat ordentligt med resorb.