Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LEDARE: Blir det Morasonen Peter Helander som fäller regeringen?

Annons

Slopa åldersgränsen för när skog får avverkas. Det var ett av flera förslag från Centerpartiets partistyrelse som ska underlätta för skogsnäringen, och som klubbades av partiets stämma nyligen.

Förslaget är en del av den politiska krutdurk som skogspolitiken utgör. Ur C:s perspektiv är frågan om avverkningsålder en naturlig fortsättning på den princip om frihet under ansvar som rått i skogspolitiken de senaste decennierna.

Skogsägare sköter skogen som de vill, men gör också frivilliga avsättningar av skog vid varje avverkning, och förväntas ta hand om särskilt skyddsvärd natur.

Miljöpartiet å sin sida, verkar tycka att det är viktigare med förbud och kontroll än med frihet. Partiet vill skydda betydligt mer skog än idag från brukande. I DN (190926) pratar partiets miljöpolitiska talesperson Maria Gardfjell om att skogsägare avverkar värdefulla skogar.

Man kan förstås invända att de skogar som Gardfjell pratar om har kommit till som ett resultat av skogsägarnas ansvarstagande. De “naturskogar” hon nämner är inte några orörda urskogar som nu plötsligt skövlas av hänsynslösa skogsbolag, utan planterade skogar som är så välskötta och hunnit bli så gamla att de anses omistliga i miljöpartisternas ögon. Skogsägarna är tydligen så bra på att sköta skogen att de måste fråntas den?

De enskilda konflikterna om avverkningsålder, biologisk mångfald och nyckelbiotoper är exempel på det enorma avstånd som finns mellan C och MP i skogspolitiken.

Det handlar inte främst om tekniska avvägningar där man kan kompromissa mellan två tal utan om själva grundsynen på skogen: ska den brukas eller inte? Hur mycket skog är egentligen skyddad? Borde vi avsätta mer eller mindre?

C har en rad skrivningar i januariöverenskommelsen att luta sig mot. Där står bland annat att äganderätten ska stärkas, att skogsägare som får avverkningar stoppade ska bli ersatta, och att skogsnäringen ska växa. Som partiledaren Annie Lööf sade i vintras (DN, 190228) var det ett av de viktigaste skälen att låta S+MP regera.

Men utöver starkt polariserade partipolitiska konflikter finns dessutom den krassa ekonomiska verkligheten.

Om alla skogsägare som fått avverkningsstopp med hänvisning till artskydd, nyckelbiotopklassning eller bestämmelser om fjällnära skog ska få ersättning blir det inte mycket kvar av finansminister Magdalena Anderssons reformutrymme.

Mer troligt är att C:s i grunden rimliga linje i frågorna är oförenlig med MP:s perspektiv. Skogspolitiken riskerar bli tuvan som välter januariöverenskommelsens lass.

Joakim Broman