Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Bidrag och skatter löser inte alla problem – Sverige behöver en ny välfärdsmodell

Annons

Fram till 2025 saknas 90 miljarder kronor i kommunsektorn. 1950 fanns det sex personer i arbetsför ålder för varje äldre. 2050 beräknas samma siffra vara två mot en. Färre måste försörja fler.

I delar av landet kombineras en nedåtgående försörjningskvot med en svag tillväxt och en utflyttning som förvärrar demografin ännu mer. Skatterna kan inte höjas utan att skada incitamenten att arbeta – särskilt inte i en stundande lågkonjunktur.

Det offentliga har redan nu svårt att leva upp till människors förväntningar: köerna till barn- och ungdomspsykiatrin kan vara upp till två år, hälften av dem som väntar på en ryggoperation får vänta mer än “vårdgarantins” tre månader och nästan dubbelt så många lämnar grundskolan utan godkänt i svenska, engelska och/eller matematik, jämfört med andelen underkända för 20 år sedan.

Och allt detta trots ett av världens högsta skattetryck. Folk vill naturligtvis veta “vad f-n får man för pengarna”, för att tala som förre Scaniachefen Leif Östling.

Sammantaget är detta en utmaning på en nivå som kan bli omöjlig och säkerligen blir svår att hantera inom ramen för den svenska modellen.

Det är därför dags att, som Karin Svanborg-Sjövall och Emanuel Örtengren, vd respektive ansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Timbro, skriver i Dagens industri, diskutera en ny välfärdsmodell.

Det handlar dels om ökade inslag av privat finansiering. I flera rapporter har Timbro vänt blicken mot välfärdsstater där privata sjukvårdsförsäkringar kombineras med offentlig uppbackning – exempelvis Japan, Nederländerna och Schweiz.

Sådana system ger välbehövlig konkurrens på beställarsidan, ökar resursutnyttjandet och tillgängligheten i vården och sprider finansieringen, utan att varken kostnaderna eller ojämlikheten ökar.

Timbro föreslår också att socialförsäkringarna blir individualiserade och kontobaserade: i takt med att man jobbar fylls exempelvis saldot på “a-kassekontot” på.

Pengarna kan sedan användas vid arbetslöshet eller för omskolning mitt i livet, och ett överskott vid pensionen tillfaller individen. Incitamenten att arbeta kan göras starkare, samtidigt som systemet blir mer flexibelt.

Staten garanterar ersättningen för dem med negativt saldo. Tryggheten för företagare, som idag ofta hamnar mellan socialförsäkringarnas stolar, skulle öka, och unga och nyanlända skulle gradvis kvalificera sig till högre ersättningar.

Att genomföra allt detta är förstås inte enkelt eller riskfritt. Varken sjukvårdssystem eller socialförsäkringar kan kopieras rakt av från andra länder. Genomförandet kan ta lång tid och innebära stora problem.

Men ingen som betraktar kommunernas utmaningar i nyktert ljus kan tänka att det bara är att fortsätta som vanligt.

Att bara höja statsbidragen eller kommunalskatten kommer inte att lösa problemen. Det är dags att börja diskussionen om att konstruera en ny välfärdsmodell.

Joakim Broman