Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lasse bjöd på folkfest

I ett utsålt cirkustält spelar Lars Winnerbäck för dalapubliken. Han är som bäst när texterna får ta plats.

Annons

Dalapubliken strömmar till Folkets park. Till slut är det 2 500 personer som trängs i det uppspända cirkustältet. Sommarkvällen luktar uppsparkat damm och smöriga popcorn.

Weeping Willows värmer upp med smäktande ballader. De är tillbaka med en skiva som de jobbat på i sju år. Kompetent, innerligt, men inte alltid engagerande.

Först mot slutet tänder publiken till. Sångaren passar på att tillägna en låt till den bortgångne Kristian Gidlund.

– Jag kommer aldrig att glömma honom, säger han.

Längst fram i publiken syns pophattar och blomförsedda frisyrer. De hade nog inte ens fyllt tio år när Weeping Willows släppte sin senaste skiva. De väntar på något annat. De väntar på Winnerbäck.

När klockan passerat nio börjar publiken bli otålig. Men när Lars Winnerbäck kliver på tjuter jublet genom hela tältet. Det är ösigt direkt. Ljudet från tre gitarrer river genom luften, men först till tredje låten lossnar det helt.

I "Vem som helst blues" tar han ner stämningen lite, sjunger nära och innerligt. Om att växa upp och om att "komma från en tall och en åker". Texterna är fyllda av detaljer som är udda och samtidigt så allmänna att de når in – i vem som helst.

Det är texter han gör bäst. Samma låt slutar med att han sjunger om sig själv "Lasse Winnerbäck" – "han var som vem som helst". Publiken skriker av förtjusning.

Sedan blir det ösigt igen. Rockigt, rökigt, rakt på. Men många gånger känns han svårt att nå, Winnerbäck. Bara vid några tillfällen glimtar det till, när han märker att dalapubliken förstår vad han menar.