Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Larsson ingen manodepressiv och ytfixerad konstnär"

Den senaste tidens debatt om Carl Larsson, hans hälsa och konstnärskap engagerar. Mats David Ranaxe anser att Larssons betydelse som konstnär orättvist tonats ned.

Annons

Under en stor del av 1900-talet fanns Carl Larssons idylliska familjeliv överallt i Svenska hem. Målningar av när hans barn lekte i solen och hans kära Karin övervakade dem leende i skuggan fanns på pepparkaksburkar, tallriksunderlägg, väggalmanackor och allehanda trycksaker. Jag kan förstå om många som haft detta omkring sig, tolkar Carl Larsson som en ytlig konstnär som bara målade sorglösa bilder från hemmet i Sundborn, men jag menar att han var mer än så, väldigt mycket mer. Efter att ha studerat hans konst och skrivit en bok om honom och även varit guide på Carl Larsson-gården, vet jag att han påfallande ofta målade mycket avancerat och symboliskt intrikat, och att han med sitt stora måleri ville undervisa om svensk kulturhistoria. Jag vill visa att han var en mentalt frisk, djupsinnig och utåtriktad konstnär som målade "från hjärta till hjärta" som han själv uttryckte det. Jag vill också visa att han även var en internationellt betydande konstnär.   

"Nu är det undervisningsministeriets önskan att berika den samlingen [Uffizierna, Florens] även med porträtt av de största nu levande konstnärerna, så att de tavlorna av gångna tiders största konstnärer förenas med våra samtida."

Citatet kommer ur ett brev till Carl Larsson från utbildningsministern i Rom 1906 där de önskar få ett självporträtt av honom och han skickar dem Självrannsakan (1906).

Man kan tycka att det inte borde behövas något ytterligare förtydligande av Carl Larssons betydelse för svensk konst- och kulturhistoria, men mina personliga erfarenheter har visat att det trots allt verkar finnas många människor, både i Sverige och utomlands, som inte tror att det funnits några verkligt betydande konstnärer alls i Sverige. Jag tror att få, om några, konstnärer i världen har vunnit så många internationella utmärkelser och erbjudits och innehaft så många hedersplatser och fått så många hedersutmärkelser vid inhemska och utländska högre konstskolor som vännerna Carl Larsson och Anders Zorn. Båda dessa herrar hade sina distinkta stilar, men de kunde frångå dem efter behag. Båda två behärskade de flesta tekniker och medium till perfektion; blyerts, kol, pastell, akvarell, olja, lera, trä och alla etsningstekniker. Båda var under större delen av sina verksamma liv mycket ofta omskrivna, både nationellt och internationellt och ända sedan deras död har retrospektiva utställningar om dem gjorts, både i Sverige och utomlands och ända sedan dess har mängder med människor från hela världen ständigt besökt deras hem och alla utställningar i Sverige och runt om i världen där deras konst visats. (Om Carl Larsson i media med mera, se Carl Larsson An Annotated Bibliography (2008) av Ann Topjon).

Carl Larsson fyllde flera av våra nationalbyggnader och andra stora och små byggnader runt om i landet med konstverk. Bara i Stockholm hittar vi mängder av stora och små plafonder, jättelika fresker och dukar. De är utspridda i Operan, Nationalmuseum, Dramaten, Norra latin och Bolinderska palatset (Grand Hotel). I Göteborg och på andra ställen finns många av allt från stora till gigantiska dukar och väggmålningar. De finns i Fürstenbergska palatset, Tyska Skolan och Hvitfeldska gymnasiet, Sundborns kyrka och Bergööska våningen i Hallsberg och i hans hem i Sundborn, och då är alla hans listigt antydande ornamentmålningar inte medräknade. Hans självporträtt finns som vi sett Uffizierna i Florens och han fick utmärkelser vid utställningar och han vann flera internationella guldmedaljer. Han var ständigt representerad vid internationella och nationella utställningar under större delen av sitt verksamma liv, och han var lärare vid Valands konstskola i Göteborg. Han illustrerade mängder av böcker åt kända författare och han både illustrerade och skrev åtta egna böcker som översattes och spreds över stora delar av världen i hundratusentals exemplar. Han var socialt, politisk och kulturellt engagerad med mängder av artiklar i de stora tidningarna och magasinen. Han var kommissarie vid en utlandsutställning för den senaste svenska konsten och han var en av de tidigaste Jugendkonstnärerna i världen. Han målade en fantastiskt stor mängd tavlor där porträtt av kända och mindre kända personer utgjorde en stor del av produktionen och han stod för det i särklass mest omskrivna, kontroversiella och logistiskt sett mest hanterade konstverket i svensk historia: Midvinterblot (1915). 

Denna något torra uppräkning är till för att understryka hur enormt produktiv, populär, känd, ökänd och erkänd Carl Larsson var. Men han var som sagt mer än så. Han hade ett encyklopediskt bibliotek och han läste på om många olika ämnen, men man ser också att han skaffade sig också specialkunskap, särskilt inom religion och esoteriska ämnen som mysticism, ockultism, spiritism, hermetism, alkemi och teosofi. Han köpte över 3000 böcker varav de flesta var inom konst- och kulturhistoria och han prenumererade på de stora internationella konst- och kulturmagasinen. Han vinnlade sig om att endast läsa den bästa litteraturen han läste både historisk och samtida prosa och vers av många av de stora författarna i världen, men framförallt av sin nära vän August Strindberg. I sina memoarer Jag utgiven i bokform 1931 skriver han: ".../jag var ju rätt beläst, och - som jag redan antytt - var det endast betydligare litteratur som intresserade mig". Han tog även del av det övriga kulturutbudet och han såg nyskrivna opera- och teaterföreställningar både i Sverige och utomlands och reste långt för att se på utställningar av samtidens konstnärer. 

När det gäller den "nya" konsten i början på 1900-talet förfasade han sig över modernismens ytliga framfart. Han skriver: "Det är detta förakt för kunnandet som upprör mig/.../i dessa slabbedasars arbeten saknas den kärlek till både konsten och nästan, som höves och behöves för att gå från hjärta till hjärta; så rycker slarvern bara på axlarna och säger: jag ger sjutton i brackorna och målar konsten för konstens skull." Citat ur tidningen Konst 1910. Detta kan man säga var Carl Larssons eget svar på Sofie Allgårdhs artikel "Idyllens mästare dolde sin ångest" i SvD 25 juni 2013 där hon påstår att han: .../som virtuos men ytfixerad betraktare tappar bort sin egen generations credo, den om att konsten också skulle tala själens språk och vara sann mot den inre känslan. Av den anledningen kommer han aldrig att bli en riktigt betydande konstnär som Bruno Liljefors eller Björn Ahlgrensson, den senare en lyriker med målningar som vibrerar av känslighet och närvaro." Per I Gedin skriver, som Anette Mård påpekar i sin artikel i DT "Vrångbilder av Carl Larsson" att man kan se honom som manodepressiv. Hon påpekar också hur andra har försökt se honom som psykiskt labil. För det första: En konstnär av Carl Larssons kaliber kan inte, menar jag, producera så regelbundet och leverera alla porträtt, jättelika fresker, illustrationer och bokmanus enligt avtal till förläggare, museistyrelser, tävlingar, beställare och utställningar, som han gjorde under hela sitt verksamma liv, om han hade haft omväxlande maniska och depressiva perioder. Alla människor har svackor i livet och de allra flesta av oss upplever svåra perioder som kan beskrivas som ångestfyllda, men det hindrar oss inte från att gå till jobbet och kämpa oss genom ännu en dag. Precis så tolkar jag att Carl Larsson hade det då och då. Det handlar om ansvarskänsla och disciplin vilket kännetecknar goda konstnärer i allmänhet och Carl Larsson i synnerhet. Man kan också fråga sig vad en eventuell diagnos som psykiskt sjuk spelar för roll för hur vi ser hans konst, den är ju som den är. För det andra: Att vi diskuterar Carl Larsson här i detta forum och i landets större tidningar och att man ännu i dag producerar utställningar med hans konst i Sverige och utomlands, visar att han ännu är, och fortsättningsvis kommer att vara, en betydande konstnär. Det kan tilläggas att Torsten Gunnarsson skriver i sin bok Carl Larsson (2007) att han liknar en sentida renässansfigur och att han har blivit en nationalsymbol som är oupplösligt integrerad i 1800-talets Sverige. 

När man gör en djupare analys av ett verk av Carl Larsson, och tittar på hans långa utbildning, hans erfarenheter och vad han läste, förstår man att han visste exakt vad han gjorde när han skapade. Han var ytterst noggrann i sina förberedelser, utan undantag, och han gjorde utlandsresor ibland om så bara för att titta på en enda detalj för en målning. Hans kännedom om symboler, symbolik och symbolism parat med hans historiska, filosofiska och konst- och kulturhistoriska kunskaper, omöjliggör, anser jag, att han bara snitsigt slängde ihop något utan någon djupare mening. Ytligheten i hans konst är endast ett bekvämt val av betraktaren. Seriösare studier visar alltid det motsatta.

Carl Larsson målade väldigt många teknik-, berättar- och historiemässigt intressanta tavlor med massor av kunskap inbäddat och ofta med dolda och intrikata gåtor som måste analyseras och dechiffreras. Hans historiemåleri visar, rent faktamässigt och objektivt, att han var en djupsinnig och kunnig konstnär som skickligt kunde använda de flesta målarstilar, historiska som samtida. Han var en genomtänkt berättare med stora och komplicerade iscensättningar som i exempelvis hans eget favoritverk, den symboltyngda jättemålningen Skolgossarnas korum på Ladugårdsgärde (1900) En äkta historietavla skriver han i sina memoarer. (För en närmare studie och tolkning se Carl Larsson & Evigheten, Mats David Ranaxe, (2011) Konsthistorikern Georg Nordensvan skrev i sin biografi om sin vän Carl Larsson: "Att konstnärens uppgift är att predika för allt folket har han ofta framhållit/..." ur Carl Larsson av G. Nordensvan (1920). 

I Carl Larssons konst gömmer sig alltid en berättelse, det var sådan han var, en berättare om stort och smått, sol och regn, kärlek och sorg. 

Mats David Ranaxe

Fil. mag. Konstvetenskap