Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Långtråkig och knarrande Bob Dylan

Annons

Rock. Johnny Cash stirrade döden i vitögat mot slutet av sitt liv, vilket verkligen hördes på de sista skivorna. Bob Dylan är numera äldre än Cash var när han dog, men låter betydligt mer sorglös. När han spelade på Peace & Love 2011 så var det en ganska glad farbror som stod på scenen. Musiken han och bandet bjöd på knarrade som en gammal rottingfåtölj och den som hade tråkigt kunde om inte annat arrangera tävlingar bland publikgrannarna i att gissa vilka (kraftigt omarrangerade) låtar de spelade.

Tempest så fortsätter han på sin gammelmansputtriga väg och bandet är också detsamma som stod på scenen då. Det är oförarglig blues, lite countryballader och en smula jazz. Det är som en blandning av Café Norrköping och Nattsudd. Hans röst är dessa dagar som grovt sandpapper, men det gör faktiskt bara att resultatet får lite extra liv och märg. Det behövs, för sanningen att säga så är det mesta på Tempest ganska tråkigt. Sympatiskt, men tråkigt.

Några låtar sticker ut. Titelspåret för att det är så obeskrivligt långt. Det handlar om Titanics förlisning och själv har Bob Dylan sagt att filmen Titanic är en klar influens. Jag antar att han kände ett behov av att breda ut sig på nära fjorton minuter med denna sega och musikaliskt händelselösa bit, men själv tappar jag intresset betydligt snabbare. Roll on John handlar om John Lennon och är faktiskt en ganska fin betraktelse, adresserat en död legend från en levande.

Skivans höjdpunkt är dock tveklöst Scarlett town, som nästan för tankarna till en mörk ballad av 16 Horsepower eller Nick Cave. Mer av den varan hade inte skadat. Mer Nattsudd och mindre Norrköping.