Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Långt ifrån fartfyllt men oj vilken folkfest

Avgasdoft, öronbedövande dån och axelererande skrotbilar på rykande grusvägar. Kanske är det en längtan om att få vara barn på nytt som gör att så fruktansvärt många både åker och tittar på folkrace. Och visst verkar det vara något speciellt med folkrace i Tyfors.
– Det är lite gammeldags kan man säga, säger Linus Stenberg.

Annons

Många holländare och tyskar flyr oljudet i sina hemländer för en lugn och tyst tillvaro i Säfsenskogarna. Lugn och ro var bara att glömma under fredagen, och även i dag, då folkracetävlingen i Hedparken pågår i Tyfors. Bilarna vrålar av iver på att få komma ut på banan. Tre varv ska köras innan heatet är över. Då och då kör någon av banan och bilen dör. Ilsken och besviken kliver förarn ur bilen, slår igen dörren och springer inom säkerhetsavstånd.

Inger Berglund, Leif Burman, Emmy Berglund och Mikal Burman står nyfiket och väntar på att nästa kvalheat ska börja. Familjen har varit på semester och är på väg hem till Piteå. På vägen såg de folkraceskyltarna och svängde av.

– Vi är intresserade av motorsport och då passade det perfekt att svänga in. Så hade vi tur att det var två kvalheat kvar, säger Inger Lundberg.

Hon har själv kört men har slutat för att köra rallycross i stället.

– Man får tänka mer och köra fortare.

Fort är väl kanske inte rätt ord för folkrace. Det är lite som att titta på när någon kör med bilbana i en sandlåda. Bilarna far i väg och med stort intresse följer man bilarna när de tar sig genom kurvorna. Ganska ofta smäller eller svajar det. Även om man inte skulle höra eller se det så märks det direkt på publiken. Då reser sig de mest de mest engagerade och rusar fram så långt som det är tillåtet och tittar med spänning. Några oj, oj, oj formas också på läpparna.

Vid start står fem nya förare i bilar uppradade i väntan på att få trycka gasen i botten. Från speakerbåset kommenteras varje lopp. Stundvis gör åskådarna det bra om de hör vad som ropas ut. Plötsligt avbryts heat 27. Två av bilarna tog sig knappt till första backen innan de åker av. Tävlingen står still en bra stund innan en skadad förare kan flyttas och bilarna forslas bort. En av de inblandade bilarna hade Carola och Linus Stenberg tänkt köpa till dottern Hanna Sandberg.

– Vi får gå och kolla in skicket senare och se om den är värd det, säger Linus som förra helgen körde den under folkracetävlingen i Motala.

Erbjuder en köpare 6 500 kronor är bilägaren tvingad att sälja bilen. Allt för att folk inte ska lägga ner för mycket pengar på bilarna och göra det till en dyr sport.

Hanna är den enda i familjen som inte kör. I helgens tävling deltar storebror Anton Sandberg. Men med lite övertalning från familjen har Hanna också blivit intresserad. Under sitt parasoll sitter de och njuter av tävlingen.

– Den är bra. Det är ett fint arrangemang i Fredriksberg, säger Carola.

– Den är lite gammeldags kan man säga. Det är lite äldre bilar som körs till skillnad från andra folkracetävlingar i Sverige, säger Linus.

– Sen är det nostalgi. Jag har kört min första folkracetävling här, säger Carola.

Det var 18 år sedan. Än håller intresset i sig. Och att stora delar av banan är grusväg är bland det bästa tycker familjen.

Janina Skan står en bit bort. Hennes sambo Robert Moberg och lillebror Alexander Skan kör under helgen. För henne är det alltid roligt att vara på folkracetävlingar när familjemedlemmar är med.

– Jag blev indragen i det här. Han (sambon) har ju kört sen han var liten. Det var bara att hänga på. I början tyckte jag inte att det var lika kul som jag tycker det är nu när man känner till vilka det är som är med, säger Janina Skan.