Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vår tids rädsla för verkligheten

I en eskalerande takt har kunskapsrelativismen slagit sina klor i utbildningsinstitutioner och samhällsdebatt. Samtidigt sprids faktaresistensen som en löpeld genom våra digitala kanaler.

Plötsligt kan vi inte längre formulera problem utifrån en gemensam verklighet och det enda sättet att lösa våra konflikter är genom maktens tvång över den som inte delar vår åsikt.

I ”Rädslan för kunskap” gör den amerikanske filosofen Paul Boghossian en svidande vidräkning med den kulturfara som nu leder västvärlden i fördärvet.

Annons

Det var när doktoranden Paul Boghossian konfronterades med filosofen Richard Rortys relativistiska pragmatism som han bestämde sig för att ägna sin egen tänkargärning åt att gå i närkamp med den kunskapsuppfattning som säger att det inte finns några sanningar eller fakta oberoende av våra kulturers eller samhällens föreställningar. Den unge fysikern och filosofen häpnade över hur detta radikala förnekande av objektiv verklighet slagit rot inom humaniora och samhällsvetenskap.

Paul Boghossian, amerikansk filosof och professor vid University of New York.

Relativismens irrlära har förmörkat vår verklighet förr. I Platons dialoger är Sokrates i strid med de inflytelserika sofister som förfäktar uppfattningen att människan är alltings mått, eller som nutida arvtagare säger: ”Allt är sociala konstruktioner!”. Sokrates sanningssökande ledde som bekant till att han dömdes att tömma giftbägaren och bli det fria intellektets martyr. Förföljelser, förtryck och dödligt våld är något som följt de tänkare och vetenskapsmän som sökt sanningen bland allsköns dogmatiker.

Att kunskapsrelativismen på allvar börjar destabilisera det amerikanska samhället insåg Boghossian när han som filosofiprofessor slog upp New York Times en morgon 1996. Förstasidesnyheten handlade om att en grupp cheyenner, amerikanska urinvånare, vägrade acceptera resultatet av den moderna arkeologins upptäckter.

Utgrävningar visade att de amerikanska urinvånarnas förfäder vandrat landvägen (vilket då var möjligt) från Asien till Nordamerika för 10 000 år sedan. Men enlig cheyennerna var det inte riktigt eftersom deras myter berättar att de är ättlingar till buffalofolket som steg upp ur jorden vid skapelsens gryning. Likt kristna kreationister mobiliserade de för att bekämpa spridningen av evolutionsteorins tes att människan härstammar från apan.

Boghossian upprördes av flatheten hos de arkeologer som diplomatiskt talade om att verkligheten kunde uppfattas på olika vis och att vi kanske rent av skulle närma oss cheyennernas mytologiska uppfattning och hitta ett sorts mellanting.

I ”Rädslan för kunskap” varnar Boghossian för hur den relativism som vuxit fram är samhällsfarlig. Föreställningen om att grupper och kulturer inte bara har skilda verklighetsuppfattningar utan i någon mening även skilda verkligheter omöjliggör det sakliga samhällssamtalet. Han påpekar att vi samtidigt förlorar möjligheten att identifiera och genomskåda det som verkligen är sociala konstruktioner. Boghossian nämner den franska filosofen Simone de Beauvoirs ögonöppnande insikter om att falskt tillskriva eller frånkänna individer egenskaper beroende på deras biologiska kön som ett exempel på sådana befriande avslöjanden.

Den franska filosofen Simone de Beauvoir (1908 - 1986) avslöjade vår benägenhet att tillskriva eller frånkänna människor egenskaper beroende på deras kön.

Boghossian framför flera argument för varför vi ska vända ryggen åt denna intellektuella återvändsgränd som främst saluförts av franska och (franskinspirerade) amerikanska tänkare.

Först och främst. Relativismen är logiskt inkonsekvent. Själva påståendet om att det inte finns några objektiva sanningar äger självt anspråket på att vara objektivt sant. Lärans grundtes är i sig en motsägelse och det är ingen spetsfundighet, utan ett principiellt viktigt påpekande som avslöjar dess ohederlighet.

För det andra. Alla konstruktioner är konstruerade av något. Den som exempelvis påstår att en stjärna bara är en form av hur vi formerar våra intryck av verkligheten måste till sist godta att detta något som vi formar efter våra föreställningar faktiskt är något. Det vill säga det finns åtminstone en substans som existerar och den i sig är ett faktum. Var i ligger nu meningen i att bestrida saklägen som vi alla kan uppfatta?

Sist men inte minst. Påståendet att våra skilda verklighetsuppfattningar gör att vi också lever i olika verkligheten stämmer inte. En del har gått så långt att de hävdat att om vi tillhör olika kunskapskulturer kan vi inte ens förstå varandra.

Den amerikanske filosofen Richard Rortys relativistiska pragmatism går inte hem hos Paul Boghossian.

Rorty har försökt belägga tesen med att skildra mötet mellan kardinal Robert Bellarmine och vetenskapsmannen Galilei Galileo 1616.

Bellarmine vägrade att titta i Galileos teleskop när denne ville visa att solen inte kretsade kring jorden utan att förhållandet var tvärtom. Kardinalen hävdade att hans uppfattning hade stöd i Bibeln (fast snarare hos den antike grekiske filosofen Aristoteles som felaktigt trumfade astronomen Aristarchos sanningsenliga teori om att jorden kretsar kring solen) och därmed var den riktiga.

Galilei Galileo visar Dogen av Venedig hur teleskopet fungerar.

Enligt Rorty är det bara olika metoder att förstå verkligheten. Men både Bellarmine och Galileo refererar till samma objekt, jorden och solen. Boghossian påpekar att skillnaden är att den förre vägrar se verkligheten som den är med sina egna ögon och väljer en sämre, inadekvat metod för att verifiera ett i grunden empiriskt fastställbart sakläge. Insiktsfullt föreslog Galileo att tron och naturvetenskapen helt enkelt svarar på olika frågor.

Galileo ställdes inför inkvisitionens domstol för sin teori om att jorden kretsade kring solen och inte tvärtom.

Samma sak gäller förstås i dispyten mellan arkeologen och cheyennen. Arkeologens utgrävningar ger besked om en historisk verklighet. Cheyennens myt svarar på den existentiella frågan, men redogör inte för faktiska historiska omständigheter.

Villfarelsen om att vi är låsta i tankesystem, vi kan kalla dem paradigm, episteme eller diskurs, vederläggs av vetenskapshistorien.

Det mänskliga tänkandet har alltid varit rörligt, kreativt och överskridande. Den som vill låsa in det i system kan inte förklara varför vi ändrar oss och gör nya upptäckter. Slutna system borde hindra all förändring. Det tycks snarare finnas kontinuerliga tankespår och återkommande idéer genom historien. För att ens kunna göra reflektionen att något sådant som paradigm skulle finnas krävs intellektets förmåga att överskrida den egna situationen.

Enligt den grekiske filosofen Thales var allt fattbart för det mänskliga förnuftet och han ville frigöra det från religionen och mytologins dogmer.

Den grekiske filosofen Thales hävdade redan på 600-talet före Kristus att vattnet med dess skiftande skepnad i vatten, is och ånga var livets ursprung och tangerade dagens faktiska kunskap om vätets och kolets betydelse för biologiska organismer. Ungefär 200 år senare föreslog filosofen Demokritos att allt var uppbyggt av små byggstenar, så kallade atomer. I dag kan vi både väga och klyva sådana.

Demokritos, atomlärans grundare, har också kallats

Samtidigt som den engelske fysikern Isaac Newton i slutet av 1600-talet presenterade sin mekaniska förklaring av universum var den tyske filosofen och matematikern Gottfried Wilhelm von Leibniz i färd med att skissera en teori om tidens och rummets relativitet (influerad av den samtida engelska filosofen Anne Conway), mer än ett par sekler före Albert Einsteins relativitetsteori. Leibniz utvecklade dessutom det binära talsystemet som är grunden för våra datorsystem, nära tre århundraden före digitaliseringens genombrott. Ingen av de ovan nämnda tycks ha haft problem med att förstå förevarande eller samtida förslag på verklighetsbeskrivningar och inte heller i dag har vi några svårigheter att begripa deras teser och tankegångar.

Filosofen och matematikern Gottfried Wilhelm von Leibniz skisserade en relativitetsteori nästan tre sekler före Albert Einstein, och utvecklade det binära talsystemet, grundet för alla våra datasystem århundraden för digitaliseringens genombrott.

Problemet är när politiska ideologier gör anspråk på att vara vetenskap och besvara frågor som de inte mäktar med att förklara. Det har vi bevittnat när marxismen som politiskt alternativ dödförklarades eftersom dess praktik inte fungerade i den ekonomiska och sociala verkligheten.

Kommunismens tillkortakommanden gjorde att den västerländska vänstern övergav dess förklaringsmodell för verkligheten och ersatte med den lättköpta relativism som dessvärre vunnit inflytande på samhällsutvecklingens bekostnad.

Den vurm för normkritik och identitetspolitik som nu enögt är uppslukad av människors hudfärg, bakgrund och könsidentitet, växelverkar bara i ett eskalerande vansinne med en identitetspolitisk höger fixerad vid människors religiositet, beteenden och nationella ”rötter”. Samtidig vill ingen se de alarmerande fördelnings- och integrationspolitiska problemens verklighet, sannolikt för att deras ideologier inte har svar på hur de ska hanteras.

Mot alla odds vann Donald Trump presidentvalet i USA. Frågan är om det hade kunnat förutses ifall medier och experter intresserat sig mer för verkligheten än sina egna ideologiska böjelser.

I USA har Donald Trump, mot tillsynes all vett och sans, vunnit stor popularitet och valts mot alla opinionsmätningars förutsägelser och samlad expertis "bättre vetande" till landets president. Det har förstås, som Boghossian befarar, blivit möjligt genom att allehanda faktaresistenta extremister fått inflytande över samhällsdebatten. Det rör sig inte bara om kreationister inom kristen höger eller klimatförnekare, utan att över huvud taget se samhällets gemensamma utmaningar i stället för enskilda gruppers särintressen.

Det går förstås att dumförklara Trumps väljare, men samtidigt behöver vi nog inse att idén om att toppen och botten i det amerikanska samhället inte delar samma verklighet ställer till det för amerikansk politik. Många av Trumps väljare har inte sett röken av en reallöneökning sedan Ronald Reagans dagar och det problemet har inte far och son Bush, maken Clinton eller Barack Obama åtgärdat och den här gången köpte inte väljarna att Hillary Clinton skulle lösa det heller. Många ur den amerikanska arbetarklassen har lämnats åt sitt öde i strukturomvandlingar som under årtionden brutit ner människor i delar av det amerikanska samhället.

Hillary Clinton förlorade presidentvalet och frågan är om det gått bättre för henne ifall Demokraterna visat större intresse för den vita amerikanska arbetarklassens verklighet, en väljargrupp partiet successivt förlorat till Donald Trump och Republikanerna.

I Sverige har vi under en längre tid inte velat se problemet med att delar av våra städer och vår landsbygd inte har en sund utveckling. Det har bortförklarats genom att misstänkliggöra de som intresserar sig för sådana hårda fakta som ”storstadsnormativa", ”högerpopulistiska” eller ”nyliberala”, när de uppmärksammar de skadeverkningarna som ohälsa, arbetslöshet och bristande utbildningsinstitutioner orsakar människor och lokalsamhällen.

Vi förväntas alltså ignorera faktum som raskt stegrande brottsstatistik rörande våldtäkter, gangstermord och bilbränder, ohållbar arbetslöshetsnivåer hos den invandrade befolkningen och att delar av landsbygden, plågat av låga utbildningsnivåer, hög arbetslöshet och tärande ohälsa, inte längre mäktar med att följa den sociala och ekonomiska utvecklingen.

Ideologin måste skiljas från den gemensamma verklighet vi alla kan uppfatta. Det finns krafter som inte vill det och det beror förstås på att de inte kan hantera verklighetens utmaningar. Förklädd i vetenskapens skepnad kommer de likt alla andra dogmatiker att sluta upp bakom maktens tvång och tvinga bort den journalist som ställer kritiska frågor från sin redaktion, censurera, revidera och gömma undan den litteratur och konst som inte är ”politiskt korrekt” och omvandla offentliga museer från förmedlare av historiska fakta till ideologiska förkunnare av postkolonial normkritik. Det går an därför att objektiviteten i sådana rättigheter som yttrande- och åsiktsfrihet egentligen förnekas. Den som inte håller med ska tystas, liksom den som ifrågasatte demokratins och frihetens reella förekomst i DDR.

Det finns en förledande lockelse i att detta innebär en frihet från en västerländsk (manlig) förnufts- och vetenskapstradition. Problemet är bara att det är i just den ständigt hotade intellektuella traditionen friheten ligger, öppen och ständigt beredd att revidera sina ståndpunkter utifrån fakta om verkligheten den möter och vågar se.

Litteratur

Paul Boghossian

Rädslan för kunskap

Översättning: Jim Jakobsson

Fri Tanke

Mer läsning

Annons