Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vår ömma punkt för bluffmakare

KRÖNIKA: Kristian Ekenberg om risken för att förföras av bluffare. Och att vara en själv.

Annons

Den senaste veckan har jag umgåtts med ett par riktiga bluffar och bluffmakare. Något som kan vara en smula plågsamt om man riskerar att drabbas av ”impostor syndrome”, en term som myntades under 1970-talet för fenomenet att högpresterande människor ofta lider av att tro att de bara har bluffat sig till framgång i livet.

De två aktuella bluffarna är Jimmy McGill, senare känd som Saul Goodman, i Netflix-serien ”Better call Saul” (aktuell med ny säsong) och den unga poeten Adam Gordon i Ben Lerners underhållande roman ”På väg från Atocha”, färsk i boklådorna.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Foto: TT

”Better call Saul” är sprungen ur den mer kända tv-serien ”Breaking bad”, en av de riktiga pärlorna i de senaste decenniernas tv-revolution. ”Better call Saul” fortsätter fantasin kring några av seriens mer perifera karaktärer och blickar tillbaka på hur den misslyckade advokaten Jimmy McGill blir den slajmiga Saul Goodman, jurist åt samhällets mer ljusskygga element.

Jimmy McGill försöker leva upp till sin brors förebild och förväntningar, en advokatstjärna med blixtrande intellekt vars förmågor Jimmy helt enkelt inte kan nå upp till. Hans talang ligger på ett annat plan. Att kunna vinna människors förtroende. Att bluffa sig ur alla situationer. Att dra en vals. Om broderns vapen är hjärnan, är Jimmys främsta förtjänst ett väloljat munläder.

Vi kan le överseende när Adam Gordon bluffar sig till status i Madrids kulturetablissemang, men leendet stelnar när bluffmakaren sitter med allas vårt öde i sina händer.

När Jimmy får ett fett jobb på en fin advokatbyrå klarar han inte av att anpassa sig till de nya förväntningarna. Seriös i dyr kostym med tjänstebil är inte den han är. Det strider mot hela hans natur och det är som om bluffen bubblar under huden på honom, desperat att försöka ta sig ut.

En broder i bluff har han i Adam Gordon, huvudperson i den amerikanska poeten och författaren Ben Lerners ”På väg från Atocha”. Adam Gordon är även han poet, lever på ett stipendium i Madrid, driver omkring, röker jointar, undviker att skriva. Över honom hänger ett svart moln av rädsla att avslöjas. Hans stora begåvning ligger inte i poesin utan i bluffmakandet.

Fördelen med att han som amerikan inte talar flytande spanska, är att han kan strö vaga formuleringar omkring sig och låta de kvinnor som han vill imponera på fylla i luckorna i hans intellekt. I stort sett allt som han företar sig i romanen går ut på att bibehålla illusionen av att han är en stor poet i vardande, att han har någonting att säga världen, att han inte bara är ett stort tomrum.

Bob Odenkirk från

Inte bara hans lyrik har brister. Även som person saknar han djup, vilket han mörkar för sin omgivning med lögner om att modern är död och att fadern är fascist.

Nej, varken Jimmy eller Adam är särdeles sympatiska människor, men ändå är det svårt att uppriktigt ogilla dem. Kanske för att det i bluffen/bluffmakaren är så lätt att se en gnutta av sig själv, om än i muterad form bortom all kontroll. Vetenskapliga undersökningar visar att så många som sju av tio periodvis känner sig som en bluff.

Bluffandet som Jimmy McGill och Adam Gordon står för är relativt harmlöst jämfört med vår tids stora bluffmakare: Donald Trump. Han som, utan kompetens eller erfarenhet, har bluffat sig in i Vita Huset. Att så många ändå valde att lägga en röst på honom måste delvis bero på den ömma punkt vi har för bluffaren som figur.

Den ömma punkten för bluffaren får vi vara försiktig med. Vi kan le överseende när Adam Gordon bluffar sig till status i Madrids kulturetablissemang, men leendet stelnar när bluffmakaren sitter med allas vårt öde i sina händer.

Mer läsning

Annons