Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skifte på farstronen när Kjällberg utropas till kung

/
  • Servitören Pacos (Martin Kjällberg) föreställning om vad svenska damer egentligen vill ha (den stringbadbyxa han vänder den ädlare delen av mot damerna) drar de största skratten under pensionärshemmet Ruggugglans gästspel i Pamplona.
  • Han har sina bästa dagar som solcharmör bakom sig, Sture Sevilino (Lennart Lindblom) och inte blir det enklare av de kraftiga nysningar som allergin mot Henriettas väska i angorakanin ger honom.
  • Senor Sevilino instruerar Paco, som av Albert hela tiden kallas Pucko, att se till att de svenska damerna hela tiden har det så bra som möjligt så de återvänder till hotellet nästa år.

Kurt "Säven" Sävström får finna sig att en medspelare utgör komiskt centrum i den femte Ruggugglan. Det är Martin Kjällberg som är farsens stora behållning, enligt kulturredaktör Jens Runnberg.

Annons

Nymodigheter på pensionärshemmet Ruggugglan hanteras i mycket demokratisk ordning, för alla utom för filuren Albert, som får stå med dumstrut på i hörnet under mötena.

Trots att de inneboende är "lättirriterade, ungefär som i Libyen och Syrien" röstar de för att acceptera en ny inneboende, den tjattrande prästfrun Viola Syrén, vars make med förkärlek för lädersex fått nog av ordflödet och rymt till Kenya.

Trots risken för mördarbin utfaller också voteringen för att grannen, biodlarnörden, ska få ställa en kupa vid rosenrabatten. När Albert får klart för sig hur bisamhället är organiserat frågar han om han inte kan få flytta in för att ge drönarna bistånd, trots att han inte är bisexuell.

Visserligen förordar operettcharmören Einar en "kulturell pensionärsresa" och föreslår Wien, men han röstas ned och får nöja sig med att katastrofresan till Ullared åtminstone inte repriseras. Inte heller får Magnar Slätten igenom sitt förslag att åka till Stavanger och rensa fisk.

Slutligen fattar mötet beslut om att Ruggugglan ska ta emot Berith Fjällsterqvist som behöver arbetsträna för att komma tillbaka till arbetslivet.

Berith är ordentligt sjuk. Hon tar 16 tabletter varje morgon, men allvarligast är den armskada som i och för sig inte hindrar henne från att vara otroligt aktiv i föreningslivet, eller att ivrigt ägna sig åt trappstädning, matlagning, tvättning och odlandet av fyra tunnland potatis i Stora Skedvi.

Major Duving blir ytterst besvärad av den pratglada prästfrun, men anlägger moteld genom att skaffa sig den andedräkt som blir följden av en cocktail på surströmming, vitlök, skämd mjölk och ruttna ägg, samt att under en tid använda majonnäs på tandborsten.

Berith är nedlåtande mot alla och ständigt beredd att koppla in facket mot alla brister i arbetsmiljön. Till dessa hör redaktör Jönssons spark på hennes smalben, när hon bara ville vara vänlig och hjälpa honom kissa.

Till slut måste någon lura henne att tömma komposten inte i den bruna tunnan, utan den röda, som dessvärre visar sig vara bikupan.

Ja, ni hör.

Hela första avdelningen är en skrattfest; det är mycket sällan man hör så många sådana rungande skrattsalvor som här. Turerna runt stanken från majorens utandningar är helt enkelt fars när den är som bäst.

Det händer saker hela tiden. Det är finessrikt och språkligt elegant, som i dubbelbetydelserna kring Bruno Liljefors verk Kopulerande orrar, Alberts "stolthet" som "bara hänger där".

Ruggugglans damer tror att något helt annat avses.

Martin Kjällberg ger prov på en strålande komisk precision i porträttet av den självsäkra och förnumstiga hypokondrikern Berith som är i konflikt med Försäkringskassan.

Med språkliga egenheter som ett "vettu" inskjutet vart femte ord, huvudskakningar och en drastisk kostymering gör Kjällberg en oförglömlig komisk gestaltning.

Konceptet med tolv bärande karaktärer är, som jag också konstaterade ett tidigare år, inte alldeles lyckat. Flera av dem blir litet sysslo- och profillösa.

Redaktör Jönsson har inga signifikanta egenskaper, och knappast heller Vaktis eller Magnar Slätten. Den senares snålhet borde ges fler skämt än detta med att den konjak han hittade till lågpris smakade sämre än spolarvätska eller att sololjan han delar med sig av i själva verket är fiskleverolja.

Samma iakttagelser kan riktas mot karaktärerna Henrietta och Alice. Den sistnämnda verkar enbart lida av klädbytarmani, men denna tar inte plats i farsen.

På plats i Pamplona, i den andra avdelningen av Ruggugglan på solsemester, blir skratten färre och inte så kraftiga. Musikinslaget Ner och shoppa på stan borde utgå.

Roligast är en episod som händer utanför scenen och återberättas målande av Einar.

300 tjurar rymmer inne i staden (det är alltså inte ordinarie tjurrusningssäsong) men Henrietta stukar ledartjuren med sin patenterade bensax. För det utnämner borgmästaren henne senare till hedersmatador.

Jag har inte så roligt åt hotellservitörens stringbadbyxor, Ruggugglegängets mer än lovligt daterade badkläder eller den kalsongbak som en tjur tvingar Albert att visa upp, men det har uppenbarligen de flesta andra i den blandade men lilla premiärpubliken.

Jag tror det var den geniale komikern Göran Johansson i Björborevyn som en gång berättade att kalsonghumor är ett säkert kort hos den äldre publiken.

Hotelldirektörens allergi drivs några nysningar för långt.

Inte heller tycker jag att det långa musikinslaget, med staplade nummer på varandra i andra avdelningens senare del, håller tillräcklig kvalitet rakt igenom. Den räddas i stället av att Berith gör comeback i historien, denna gång som personlig assistent, i ett närmast pantomimmässigt sidoberättande till all sång.

Den första avdelningens träffsäkra farsspel blir dock det bestående, genuint roliga intrycket av Ruggugglan på solsemester.

Mer läsning

Annons