Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt oss börja prata om teater också

/
  • Foto: Esbjörn Johansson
  • Kluckande teaterkalkon. Inslagen av bra musik och scenografi i Dalateaterns Gasen i botten kunde inte rädda pjäsen. Den hade svag dramatik och byggde på överspel och viljan till billiga garv. Foto: PER ERIKSSON/TRIGGER PHOTO

Annons

Kritiken mot teatern de senaste åren har, förenklat sammanfattat, kommit från fyra fronter.

  •  Teaterentreprenören Per-Ola Björklund tycker teatern har för låg självförsörjningsgrad och för välavlönad chef. Björklund framhåller alltid sina egna pjäsers publiksiffror och anlägger ett turistiskt perspektiv.
  •  Borlängepolitikern Einar Norelius (s) (och samma uppfattning har också förts fram av Birgitta Lundkvist (v)) tycker inte Dalateatern lyckas i sina repertoarval och i sitt publikarbete.
  •  Rolf Gunnarsson (m) ställer vård mot kultur. Landstingets kulturanslag kan enligt detta synsätt med fördel omvandlas till höftledsoperationer istället. Våren 2006 höll m räfst med denna gruppering, som därefter hållit truten.
  • Andra teatrar, som Teater Kattma, Borlänge Musikteater och för all del Björklund, vill att fler teaterinstitutioner än Dalateatern ska kunna få del av landstingets teateranslag. Kattmas Hans Sjöberg har kritiserat den låga produktiviteten - Dalateatern får mycket pengar och gör litet teater.

Det är alltså bara Norelius som fört något som liknar en kvalitetsdiskussion. Han har bland annat efterlyst uppsättningar av klassiker för vår tid och han har uttryckt skepsis mot att teaterns egna medarbetare vid några tillfällen själva stått för manus och regi.

Men nu har en ny våg av sådan kritik rullat fram; i tisdags påstod Thomas Fahlander, Catherine Gordon och Pertti Nyberg att Dalateatern under Assefa upplevt en "konstnärlig kräftgång". En utveckling av vad de menar kommer säkert längre fram.

Vad personalen menar med angreppet på Assefa med påståendet "en länsteater har en helt annan uppgift och bakgrund än en stadsteater eller Dramaten" vet jag helt enkelt inte.

Jag har åtminstone inte lyckats upptäcka några Dramatenambitioner med de färdiga pjäserna. I vad skulle de bestå?

Vad Dalateatern har för bakgrund (den startades ju som en fri teatergrupp på 1970-talet) tycker jag är helt irrelevant för teaterpubliken och -kritiken.

Sådant hör till det inre liv på teatern som alltför ofta blir huvudsak när det borde vara bisak, även om det förstås är riktigt av teaterfacket att vara offentligt med sin allvarliga kritik av hur Assefa sköter sitt jobb.

Varför är så många sjukskrivna? Det finns en tendens att mellan skål och vägg nonchalera kritik mot styrelsen och teaterledningen med en axelryckning: "Jaja, teaterfolk - det vet man väl hur de är! De är omöjliga att vara chef för!"

Nu har ju också tunge Leif Zern i DN tagit till orda om Assefa (medan tystnaden från DD:s kulturredaktion till och med igår varit dånande) och förklarat hur märkligt han tycker det är att en teaterstyrelse väljer teaterchef för chefens "strategiska talanger", att teaterpolitik ska ha sådant övertag över teaterkonst i en tillsättning.

Mina källor på teatern berättar också att den "värdering av recensionerna" som Dalateatern tidigare själv sagt sig vilja använda i försöken att betygsätta den egna konstnärliga verksamheten, skiljer sig åt mellan blå och röda tidningar.

Den här tidningens recensioner kan därför, trots att vi envist håller fast vid tanken på utblick till scener utanför Dalarna, avfärdas som politiskt motiverade. Vad behändigt!

Det är helt enkelt en genompolitiserad soppa på Dalateatern, och inga åtgärder har vidtagits för att säkra eller proklamera Dalateaterns integritet.

Men jag är trött på hela Assefa-vinkeln. Det är som det är - hon är landstingsledningens protegé. Jag ger kulturredaktionens Göran Pettersson rätt när han skrev att Astrid Assefas "liv, leverne och personliga vendettor" inte kan få dominera teaterdebatten. Låt oss prata teater istället!

Dalateaterns barnteaterverksamhet är ett riktigt trumfkort. Kulturredaktionen har varit nästan förbehållslöst positiv till barnpjäserna genom åren.

De senaste fyra åren har åtta vuxenpjäser satts upp på teatern. Kulturredaktionen har använt fyra olika recensenter till dessa - Martin Aagård, Göran Pettersson, Marianne Törner och jag, Jens Runnberg.

Det finns inget entydigt mönster i recensionerna. Beröm och allvarliga invändningar växlar (se sammanfattningarna här intill).

Däremot noterar recensenterna ofta Dalateaterns teaterpedagogiska ambitioner och de "målgruppsanalyser" som enligt mitt förmenande fått för stor betydelse i de färdiga pjäsernas utformning.

Jag tycker också att det varit för många collagepjäser. Collagen har svårt att bränna till och bli angelägna.

Likaså är jag tveksam till ett återkommande teater-on-demand-tänkande, som tycks ta sin utgångspunkt i att manusförfattarna lämpligen kan ge sig ut med bandspelare, block och penna och göra teater av vad deras intervjuobjekt i Dalarna säger.

Risken är att ett sådant förhållningssätt blir en jakt på en samtidsdramatikens intetsägande minsta gemensamma nämnare. Jag tror det är bäst med manusförfattare som själva vill något, som själva känner att de har något viktigt att säga, och skriver sin pjäs utifrån det.

Vad är det viktigaste med en länsteater? Jag har sett länsinstitutionernas bredd- och tillgänglighetsuppdrag som det avgörande.

Det var ju därför jag våren 2005 var inbegripen i en ordväxling med länsmusikchef Karin Switz om misstaget att bland annat stryka skolkonserter ur målsättningarna för Dalasinfoniettan och skriva in utlandskonserter istället.

Att det ska ges professionell teater i Dalarnas alla hörn är närmast befolkningens kulturella rättighet. Riksteatern och länsteatern kompletterar varandra väl.

Att teater som får sitt existensberättigande ur ett tillgänglighetsperspektiv inte kan ge den typ av avantgardistiska pjäser som Stockholms experimentscener sätter upp, är självklart.

Vi bedriver teaterkritik utifrån att tillgänglighetskravet kommer först men att det inte ursäktar tillrättalagd, målgruppsanalyserad eller intetsägande teater. Fars och buskis finns det nog av i Dalarna, Dalateatern förutan.

Vi tror att Dalateatern kan bättre än så.

Så här skrev vi om pjäserna:

Stormen + + +

Om Stormen (mars 2003) skrev vi "När man går på Stormen i Falun så önskar man att man aldrig varit på teater förut. Tänk att få upptäcka skådespeleriet, mystiken och trolleriet så här. De pedagogiska ambitionerna är nämligen skyhöga."

Verkstaden och korridorerna - allt blev teater. Men det flödande utanpåverket tog också fokus från pjäsen; versen gjordes inte i alla stycken begriplig på scenen. "Textförståelsen hos vissa i ensemblen är under all kritik". Shakespeares lyriska inslag hade tonats ned för de mustiga scenerna. Totalt sett såg vi Stormen som en framgång.

La Strada del Amore + + +

Våra intryck av La Strada del amore (oktober 2003) sammanfattade vi med "en kärleksfull bakåtblick mot en tafflig men ack så charmig varité". Ensemblen tog vara på manusets komiska guldklimpar, med undantag för några karaktärer.

Martinsons +

Att stor litteratur inte nödvändigtvis blir stor teater var Martinsons (mars 2004) ett tydligt exempel på. Collagepjäsen om och med Moa och Harrys texter fungerade inte som teater - den blev för rapsodisk, revyartad och flyktig. Skådespeleriet trängdes ut av ett ymnigt reciterande.

Fet-Mats + + +

"Ett sorgligt och bisarrt öde har blivit familjeteater som värmer, snarare än skakar om, och som lever högt på den underfundiga humor som lockas fram ur karaktärerna".

Fet-Mats (december 2004) blev en allmängiltig gestalt. "På ett finurligt sätt binder Martin Lindberg samman berättelsen om vår hjälte i Falun med urskrönor i myter och moraliteter".

Men, pjäsen tyngdes något av teaterpedagogik: "Det är oundvikligt att uppsättningen tappar mycket fart, när det pedagogiska ambitionerna tar över efter första akten, och övergår i en samtalspaus".

Rätt kurs + + +

I Rätt kurs (oktober 2005) gladdes vi åt "bitande samhällskritik i flera angelägna ämnen: geschäftet inom kursbranschen, framgångskulten, "dokusåpafieringen" av relationerna människor emellan".

Till invändningarna hörde att Rätt kurs hade "stora farsartade inslag som inte görs med någon större finess" och en viss episk innehållslöshet - "den ena absurda övningen radas upp efter den andra".

I djurens ögon + +

Ninna Tersmans bondedrama I djurens ögon (mars 2006) fick inget regionalt fäste, småskaliga lantbruk med säsongsarbetande bärplockare finns helt enkelt inte i Dalarna. Det upprullande familjedramat hade dessutom svårt i den scenografi med klossar och öppna scenbyten som skapade långa och dramatiskt döda sekvenser.

Samtidigt i Dalarna + + + +

Collagemanuset till Samtidigt i Dalarna (september 2006) var egentligen så tunt att det hade kunnat bli fiasko. Klichéer och personer som stod och berättade om sina liv var en mycket svår utgångspunkt och Dalateatern hade sneglat för mycket mot den ovana teaterpubliken.

Men finesserna i skådespeleriet och dramaturgin gjorde collaget till en ordentlig framgång. Pjäsen visar vad en inspirerad ensemble kan göra också med ganska intetsägande stoff. Lustfyllt!

Gasen i botten -

Inga regi- eller skådespelarinsatser i världen hade räddat Gasen i botten, där crazyrockaren Eddie Medusa tog plats på scenen som en idealgestalt, med änglavingar och allt.

Fars- och buskisinslagen utfördes dessutom med en brist på teatermässig hantverksskicklighet som helt enkelt måste krävas av en länsteater. Överspel och billiga garv var de tongivande ingredienserna i denna kalkon om lesbiska raggare. Bra musik och scenografi kunde inte kompensera det teatermässiga haveriet.

Mer läsning

Annons