Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kalkon och buskis om lesbiska raggare

/
  • Könsöverskridande. Ulla Tydén gör bland andra rollen som dragartisten Presley i Dalateaterns Gasen i Botten, som hade urpremiär i lördags.
  • Centralgestalt. Artisten Eddie Meduza har en viktig roll i Gasen i botten. Men hans crazy-musik och upproriska hållning kläs på Dalateatern in i kalkonartad dramatik.

Annons

Den reaktionära delen av arbetarklassen tar ytterst sällan plats på teaterscenerna. Få gör teater som utspelar sig i denna kvinno- och invandrarföraktande subkultur.

För mig som för ganska precis två decennier sedan åkte med grabbarna ned från Örntorp till Snålåsen (parkeringen framför Domus i Grängesberg) i en Volvo 264 med uppenbara ambitioner att bli en batmobil, och därefter vidare in till en tydligt fastlagd raggarrunda på Ludvikas kullerstensgator, väcker Gertrud Larssons Gasen i botten många minnen.

Jag kan inte se annat än att hennes beskrivning på många sätt är på kornet: De väldiga mängderna sprit, företrädesvis hembränd (även om jag inte kan minnas att det som i pjäsen förekom att den som körde söp), de väldiga mängderna usel mat (i pjäsen pizza med räkor, köttfärs, kebabkött, jordnötter, skinka, bearnaisesås, bacon, ananas och banan - på min tid gatuköket Toffes Sumoburgare), och självförverkligandet genom bilen - ett ständigt pågående projekt att fixa med.

Nu var väl i och för sig jag en marginalkrumelur i genren bilburen ungdom och sedan länge finns det en spricka här i förhållande till den äkta raggarkulturen.

Det gällde musiken; Eurodisco gav så mycket bättre effekt i de groteskt överdimensionerade bashögtalarna än mjäkig rockabilly.

Det gällde bilarna; Amazonerna regerade och inte ens bröderna Fullgas putsade sig sönder och samman på sina amerikanare - massporten cruising hade ingen hört talas om.

Att köra bil mot ångesten var de fattigas nöje, inte de rikas. Bil värd en medelårslön hade ingen. Bilarna stod mest stilla, parkerade på strategiska platser, bensinen var för dyr.

Men åsikterna var de samma som i pjäsen: De gravt bidragsberoende ungdomarna avskydde invandrare och anklagade invandrare för att leva på bidrag.

Mina erfarenheter säger mig att pjäsen gör rätt som uppfattar kulturen som rekryteringsmiljö för sverigedemokrater.

Enda gången någon sade något till någon tjej var det för att utsatta henne för sexuella trakasserier, antagligen mest på skämt från killarnas sida, men ingen frågade tjejerna vad de tyckte om "skämten".

Killarna hade beröringsskräck med allt som andades homosexualitet. Det mycket speciella språk som utvecklades var belamrat med bögskämt och "bög" var också det vanligaste skällsordet. Det var precis som i pjäsen där Nalle konstaterar att ”i min bak är det one-way som gäller”.

Det här är väl en lika givande subkultur att göra angelägen dramatik av som någon annan, även om jag nog under Gasen i botten tycker mig ana litet väl stora inslag av målgruppsanalys i stoffet och att Larsson tror sig uppfatta raggarkulturen som bred i Dalarna. Det är den inte.

Jag har ju också tidigare framhållit om Dalateatern att jag gärna skulle se att dramatiken med fördel skulle ta sin utgångspunkt i kärleken till teaterkonsten, snarare än i funderingar på hur kärleken till publiken ska uttryckas.

Dalateatern är som ingen annan kulturinstitution jag känner till febrigt känslig för hur den uppfattas, hur snacket går, vad som skrivs. Och eftersom Dalateatern inte är ute efter att göra någon sorts teaterdokumentär, måste Larsson krydda sin anrättning med några ordentliga skopor politisk korrekthet.

Det gör hon genom att låta den homofoba raggarkulturen vara fond för en lesbisk kärlekshistoria och genom en nidbild av tjuvjagande jägare med fickplunta och livsfarlig vapenhantering.

Själva teaterformen är lånad från filmens värld och titlar som Thelma and Louise och Till sista andetaget. En frustrerad person inleder av en slump en bilresa, där episoder radas upp, brott begås och den fortsatta färden blir målet i sig innan döden, polisen eller kanske båda hinner ifatt.

Eddie Meduza är en nyckelfigur i Gasen i botten inte bara för att hans låt fått ge namn åt pjäsen.

Han var kungen av det såväl Svensson som överklassen menar med dålig smak, mannen som levde högt på det långa långfingret mot allt och alla, som sålde sina skivor på postorder, som beskrev sin musik som ”det är sådant som grabbar kan garva åt”.

Det intressanta med Meduza är inte könsorden och viljan att chockera borgarbrackorna - det är hållningen, upproret, frihetslängtan.

Det går därför att förstå återfallsraggaren Lena när hon säger till sin PK-dotter Bettie att "det där begriper du inte" när Bettie närmar sig Meduzas musik och texter för det som faktiskt står i dem.

Det är inte Meduza och hyllningen till honom, bland annat genom att låten Kyssa dina pattar får sätta punkt för teaterkvällen, som gör Gasen i botten till en kalkon och buskis - tvärtom, det klarar Dalateatern så bra på egen hand.

Det är inte alls temat som är pinsamt dåligt - det är dramatiken, själva förvaltandet av vad bra teater kan vara. I Larssons förra pjäs för Dalateatern, Samtidigt i Dalarna, räddades ett tämligen intetsägande manus av effektivt skådespeleri och driven dramaturgi.

I Gasen i botten samverkar ett svagt manus med famlande skådespeleri och förenklad regi till ett teatermässigt självmål.

Ett särskilt minnesvärt ögonblick härvidlag är när Eddie tar gestalt på scenen själv, som Den Mystiske Liftaren, med änglavingar och allt, och ger Lena goda råd: "Var en riktig raggare, Lena. Var en rebell. Var fri."

Här är förstås Gasen i botten chockerande.

Chockerande dålig.

Den här pjäsen borde aldrig haft premiär på en länsteater, särskilt inte i den här regin. Dalateatern tycks sakna kvalitetsfilter. Alldeles för många gånger underskattas publiken och skrivs på näsan.

Ett totalt teaterhaveri är också scenen där en skådespelare med sådan sminkning som McDonald's brukar bestå barnen med smyger omkring iklädd en östermalmsdams päls, flämtar med tungan ute och faller offer för slemma bonntölpars kulor.

Utöver dessa djupt pålade milstolpar vad gäller usel dramatik är överspel och billiga garv skådespeleriets genomgående nyckelord. Efter en svag första akt är andra akten en teaterkatastrof.

Långa stunder står det episka stilla, bland annat genom mängder av musikuppträdanden, roligare för dem som uppträder än för den som vill se teater, eller så är det olidlig Åsa-Nissebuskis helt utan finess.

Det är bara två inslag i Gasen i botten som kan få godkänt. Det är användningen av den härliga musiken med låtar som Roll over Beethoven, No particular place to go, Tush, Breakin' the law, That’ll be the day och Born to be wild, inlagda många gånger som kommentarer till historien.

Dessutom är scenografin, med alla sina Wunderbaumgranar, både flexibel och i gestaltandet av roadmovien fräck och rolig med sitt säte och sin leksaksbil.

Men den som har större krav på teaterföreställningar än bra scenografi och musik får lov att ha gasen i botten från Gasen i botten.

GASEN I BOTTEN

av Gertrud Larsson

Regi: Martin Lindberg

Scenografi/kostym: Gunnar Ekman

I rollerna: Anne-Li Norberg, Joel Torstensson, Ingrid Gustafsson, Ulla Tylén, Måns Clausen

Publik: Fullt

Dalateatern, Falun, 17/3

Mer läsning

Annons