Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teater som sprider ljus i samtidsmörkret

/
  • Simon Rodriguez och Malin Berg i Michael Cockes
  • Malin Berg

I går gästade Riksteatern Kulturhuset tio14 i Falun med Shakespeares Stormen i regi av Michael Cocke. Kristian Ekenberg såg föreställningen i Gävle tidigare i veckan. I april ges föreställningen i Borlänge och Leksand.

Annons

Tv-serien Lost var inte först med en magisk ö dit människor spolas iland för förunderliga äventyr. Många sekler tidigare skrev Shakespeare Stormen, en av hans sista pjäser, och det är en lätt pjäs med mycket syre och ljus.

Örebro länsteater står för produktionen och Riksteatern för Sverige-turnén som Stormen är ute på.

Magikern Prospero, tidigare hertiginna av Milano, tar hämnd med en stor storm när hennes fiender nalkas den ö som hon har förvisats till. Deras skepp förliser och de flyter iland på olika delar av ön, ovetandes om huruvida de andra lever eller ej. Kungen Alonso är förtvivlad över att ha mist sin dotter Fernanda, som dock ännu är vid liv på en annan del av ön, och där uppvaktar Prosperos son Miro.

Det som ser ut att vara en hämndaktion är upptakten till ett försoningskalas. Men först ska Prospero leka med de marionettdockor som havet har spolat upp åt henne.

Den som känner sin Stormen, men inte har sett denna uppsättning, kanske hajar till inför namnen och att Prospero plötsligt är före detta hertiginna av Milano. Regissören Michael Cocke har bytt kön på flera av rollerna, vilket skapar underhållande effekter. Könsbyten kan vara ett ganska trött grepp, anser jag, men i just detta fall blir resultatet lyckat.

Malin Berg som Prospero mixar på ett fascinerande sätt maktmannens mimik med moderlighet, och dynamiken mellan det unga paret Fernanda och Miro blir onekligen skruvad när det är hon som får vara den aktiva förföraren och han den naiva lilla dockan.

Pjäsen är rensad på miljöer – bara ett kalt scenrum med några lampor och ett teknikbord – och skådespelarna får spela dubbla roller för att ensemblen ska kunna ta sig an Stormen. Rolldubbleringen fungerar bra och genom att de är separerade stor del av kvällen, är pjäsen som skriven för att spelas av en mindre ensemble.

Förutom Malin Bergs Prospero, som har en mäktig magimonolog i en röd cirkel mot slutet, är Mats Jäderlund föreställningens stora behållning. Han spelar fyllkajan Stephano med osmickrande tight väst och absolut komiskt gehör; jag börjar föreställa mig honom i filmrollen som Jönssonligans Dynamit-Harry.

Stormen blåser in ett budskap om försoning och i programbladet drar Michael Cocke paralleller till vår tids utmaningar och hur människan tidigare har gått stärkt ur mörkret. Var inte rädda, uppmanas vi i slutorden. Optimismen är måhända inte helt smittande, men för ett par timmar sprider ensemblen glädje, och mer än så är mycket att begära.

Mer läsning

Annons