Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svettigt, smart och roligt med Strindberg i Sundborn

/

Sundborns teaters första föreställning är en lek med Strindbergs "Paria".
Cecilia Ekebjär ser ett väldisponerat, svettigt och roligt kammarspel.

Annons

August Strindberg skrev "Paria" i slutet av 1880-talet, löst baserad på Ola Hanssons novell som bygger på idén om att brottslingar har en "särskild psykologi". Strindberg adderade Lombrosos liknande tankar om den typiska förbrytarmänniskan och Nietzsches idéer om övermänniskan till sitt manus som från början hette "Hjärnornas kamp".

En titel som nystartade Sundborns teater återtar i sin tolkning av pjäsen som hade premiär på fredagskvällen. Trots originaltiteln håller sig Sundborns teater på mer än armlängds avstånd från Strindbergs ursprungliga text.

Scenen är förlagd till det gamla tvätteriet i Sundborn. Publiken kliver in i en "black box" med scenen tätt inpå, ett drygt 50-tal får plats, det är tätt och svettigt, inte bara på scenen.

Ramberättelsen är intakt även om handlingen med hjälp av rekvisita och scenografin är framflyttad till ett odefinierat 60-tal: Herr X, arkeologen och Herr Y, insektssamlaren bor tillfälligt under samma tak. Dramat är uppbyggt i dialogform dem emellan. Till en början ett avvaktande, försiktig och artigt samtal. Så småningom allt mer laddat för att slutligen bli öppet fientligt. Båda männen har ett dolt förflutet, inför varandra och publiken demaskeras de lager för lager. Vad gör en brottsling? Hur sonar man ett brott och vem är mest skyldig? är frågor som ställs tillsammans med påståenden om manlighet och hur "nyttan" av ett människoliv kan mätas.

Jon Karlsson står för regin och bearbetning av texten och spelar också rollen som arkeologen Herr X. Mattias Åhlén.gör rollen som insektssamlaren Herr Y.

Enaktaren bryts ned i ett antal ronder, en boxningsmatch med burkig kommentatorsröst som analyserar matchen i sportfloskler. Som effekt, och för att belysa vissa händelser ges publiken ibland stillbilder, repriser och slowmotionsekvenser.

Det är en lyckad bearbetning med fysiskt spel och fint gehör skådespelarna emellan.

Det bästa i Strindbergs text, nerven och spänningen, finns kvar tillsammans med den täta och koncentrerade enaktsformen.

Men Karlsson och Åhlén skruvar pjäsen smart så att den passar samtiden. Med dans, lek och humor sätter de ljus på otymplighen och det omoderna tankegodset i Strindbergs text och lyckas samtidigt peka på låsta roller och strukturer som finns kvar än i dag.

LÄS MER: Jon Karlsson blir teaterdirektör i Sundborn.

MER FRÅN DT Kultur.

Mer läsning

Annons