Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Susanne Holmlund: Mindre och medelstora städer är det optimala boendet - har både stadens och landets fördelar

För 200 år sedan bodde 90 procent av svenskarna på landsbygden. 2010 var det nästan tvärtom; 85 procent bodde i tätorter. Att urbaniseringen länge präglat Sverige och världen är inget nytt.

Annons

Inte heller är det nytt att staden gärna framhållit sig som förebilden för mänskligt liv; platsen för tillväxt, modernitet och framgång. Men numera är det inte staden, utan mer specifikt storstaden, som tagit över rollen som befolkningsmagnet. De små och medelstora tätorterna ser också flyttlassen gå mot Stockholm och delar därmed landsbygdens frustration och oro. Bilden att bara den största överlever skrämmer.

Nu har rentav själva växandet blivit idealet. Nervösa medelstora städer tävlar om jobben och utbildningarna, marknadsför sig för sitt höga tempo och annat som man försökt kopiera från storstan och bjuder kommunbefolkningen på tårta när man passerat 100 000 invånare.

Den medelstora staden är på många sätt ett optimal ställe att bo på, med både stadens och landets fördelar.

Samtidigt ökar den politiska spänningen mellan (stor-)stad och landsbygd. De krafter som har gynnat städerna har dragit så hårt att en allvarlig spricka har öppnats. Professorn i nationalekonomi Charlotta Mellander uttrycker det så att de som lever utanför de stora städerna upplever att politiken inte tar dem på allvar. I USA ledde det till att Donald Trump gick fram över den amerikanska landsbygden som en monsterskördetröska av röster.

Var står den medelstora staden - Sundsvall, Falun, Gävle, Västerås, Örebro, Östersund, Örnsköldsvik med flera - i den nya polariseringen? I storstadens ögon är den periferi, i landsbygdens ögon ofta storstad. Den har en mellanställning som är svår men som också kan vara ett guldläge. Den medelstora staden är ju på många sätt en optimal kompromiss mellan livet på landet och livet i storstaden.

Att bo tätt ger fördelar som ett kvalitativt, även professionellt kulturutbud, ett rikt föreningsliv, samhällsservice, evenemang, handel och restauranger - och inte minst arbetstillfällen. Samtidigt har vi som bor i medelstora städer småstadens fördel av att ha "nära till allt".

Människor känner i hög grad igen varandra; de behöver inte resa långt för att träffas och utövar en viss social kontroll, vilket ger mindre av storstadsproblem som anonymitet, isolering och kriminalitet. Vi har en hygglig kollektivtrafik men också en struktur där en större andel människor än i storstan kan gå och cykla till jobb och aktiviteter. Och man kan bo på landsbygden och jobba i stan utan orimliga pendelavstånd.

Vi har också en del av byns och landsbygdens fördelar. Utanför stadskärnan (som oftast inte är så värst många kvarter) har vi skog och bygd inpå knutarna, med allt vad det innebär av hälsa, rekreation och kunskap. För våra barn är inte vårmodet i butiksfönstren det enda vårtecknet, utan merparten kan plocka tussilago också. De vet vad en bondgård är, de har sett djur gå och beta och om de inte befinner sig mitt i stan ser de en hel del stjärnhimmel också.

I den medelstora staden har fler än de rika råd att bo i hus med trädgård. I ett läge där det nuvarande ekonomiska systemet börjar knaka i fogarna (och det ser vi många tecken på) är storstadens ömmaste punkt att den inte kan försörja sig själv. Utan tusentals dagliga lastbilsleveranser av mat från landsbygden, och el som strömmar från de norrländska älvarna, skulle Stockholm svälta och frysa. Men den som har en rymlig villaträdgård med skogen på nära håll kan odla potatis, grönsaker, bär och frukt, köpa ved och kanske hysa en gris eller några höns. Hen blir knappast självförsörjande men är ändå mindre sårbar än den som bor i ett höghus i Stockholms förorter.

Den medelstora staden behöver stöd av politik och näringsliv, inte minst så att där finns en lagom mängd arbetstillfällen. Men den bör inte heller växa ohämmat. Troligen bör den inte bli större än ett eller högst två hundra tusen människor. Den ska inte - som så ofta i dag - ses som en kandidat till ännu en storstad, för då mister den ju värdet av att stå med ett ben i vardera lägret. Att ha del av stadens dynamik och folkliv, och samtidigt vara hållbarare och inte ha vuxit sig främmande för den natur som människan är en ofrånkomlig del av.

En levande landsbygd och ett nät av mindre och medelstora städer skulle kunna leva i bättre harmoni än en utarmad, förtvivlad landsbygd och ett fåtal jättestäder som växer likt cancersvulster. Men då måste vi också sluta att se storstaden som alltings mål och mening.

Fotnot: En storstad definieras i Sverige som en kommun med minst 200 000 invånare, därav minst 200 000 i den största tätorten. (Källa: Sveriges Kommuner och Landsting).

Läs fler krönikor av Susanne Holmlund: Svenskarnas svartvithet - hjärnstress eller tråkighet?

Kulturfientlighet är ett angrepp på civilisationen

Mer läsning

Annons