Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stina Oscarson om tystnadskultur och språklig inflation

- "Ett tvåsidigt angrepp på världens viktigaste dokument"

Annons

”Åsiktsfrihet från 95 kr / månad.” Företagets reklamkampanj för mobilabonnemang har dykt upp på de mest oväntade platser sista tiden. Färgerna är aggressiva och orden skaver. Åsiktsfrihet är inte till salu, tänker jag och får lust att stämma företaget för felaktig information. Jag hinner dock inte börja formulera min stämningsansökan innan jag inser att de faktiskt har rätt. Tillgången till yttrandefrihet är idag intimt förbunden med pengar. Om inte hade till exempel inte en viss person kunnat bli president i USA. Men det finns andra betydligt mer närliggande exempel.

Kvinnan som sitter under reklamaffischen med en pappmugg i handen har inte råd med en mobil. Och utan medborgarskap, svenskt personnummer och giltigt id-kort är hon utestängd från alla de möjligheter till ett offentligt samtal som är del av hennes grundläggande mänskliga rättigheter. Det är möjlighet att vi ännu kan säga att vi har yttrandefrihet. Men på samma sätt som klyftorna ökar vad gäller både ekonomi, hälsa och bildning så ökar de även när det gäller tillgång till grundläggande rättigheter som yttrandefrihet. Och i skuggan av en diskussion där yttrandefrihet främst kretsat kring rätten av provocera, som om det vore det högsta tecknet på yttrandefrihet har denna ökande yttrandeojämlikhet kunnat fortgå relativt ostört.

Att yttrandefriheten är nära förbunden med pengar märks också i andra grupper i samhället. Inte minst inom en relativt stor och på ytan välmående medelklass, som bakbundet sin yttrandefrihet med stora lån. Många där är idag så rädda att bli av med sina jobb, att när det väl kommer till kritan väljer de tystnaden. Detta förstärks av en utveckling där taket, inom i princip alla organisationer sänks i takt med att man i allt högre utsträckning värnar om sina varumärken. Och bilden utåt blir då viktigare än den faktiska verksamheten.

Jag gjorde häromdagen en intervju med Anders Kompass, som efter att i 40 år arbetat med mänskliga rättigheter, till största delen inom FN, nu lämnat institutionen. Mycket på grund av den tystnadskultur som där möjliggjort stora etiska övertramp. Och han berättar att det är det som alla känner igen sig i och vill prata om när han nu är tillbaka i Sverige är detta. Tystnadskulturerna på våra arbetsplatser. Institutioner, organisationer och företag.

En annan sak som Anders Kompass påminner om är hur kontroversiellt det ännu är att arbeta med mänskliga rättigheter på många platser runt om i världen. Att detta dokument faktiskt är förbjudet. Förbjudet. Detta en av väldens vackraste skrifter. Tanken svindlar. Men, tänker jag sedan, frågan är om det inte är just på dessa platser som politikerna inser dessa rättigheters verkliga radikalitet. Dess revolutionära potential. Och frågan är om det inte enbart är i dessa länder som ledarna tar detta dokument på allvar? Här däremot är vi tillsynes fria, men har tillåtit en sådan inflation i ordens värde att vi vant oss vid att fraser ur dokumentet om de mänskliga rättigheterna är något som våra ledare citerar när de ska hålla vackra tal eller från vilket ett kommersiellt företag kan stjäla en mening till en reklamkampanj.

Vi har helt tappat kopplingen till dokumentets egentliga syfte, som aktivt redskap för att förändra villkoren för de som saknar dessa rättigheter. För faktum är att även i vårt land, skulle dessa ord, om de togs på allvar, utgöra ett hot mot både institutioner, företag och makthavare. Eller en möjlighet för demokratin beroende på hur man ser det.

Så även om jag inte kan stämma mobilföretaget för felaktig information är frågan om de inte, genom denna kampanj är en del av just denna språkliga inflation och därför gör sig skyldiga till något mycket, mycket värre.

Stina Oscarson

är författare, dramatiker och samhällsdebattör.

LÄS FLER krönikor av Stina Oscarson

Mer läsning

Annons