Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stina Oscarson i juletid: "Det är dags att ge tillbaka!"

Krönika: Stina Oscarson om de som betalar priset för att vi kan leva som att vi hade 4,2 jordklot.

Annons

Det är bara ett par dagar till julafton. Stadens gator är fulla av stress. Både människor och butiker har gått in i sista fasen av köphets. Från black friday har nivån på julmusiken undan för undan skruvats upp, rubrikerna på dagens erbjudanden fetats och nu skymtar redan röda priser. ”Pre sale.” Även mellandagsrean har tjuvstartat.

Men mitt i all rörelse är det något som är stilla. Den rumänska kvinnan som sitter på gatan. Hon sitter i samma gathörn som alltid. Hennes närvaro i stadsrummet har blivit lika normaliserad som snöblask och julskyltning och det är knappt någon som ser henne längre. Och jag är inte säker på att jag själv skulle gjort det denna dag om jag inte blivit knuffad åt sidan av en äldre herre med nio, jag räknade faktiskt, NK-kassar i näven och snubblat över kvinnans ben.

Jag förstår först inte riktigt vad som hänt och tror ett tag att jag ramlat rakt in i skyltfönstret innan jag inser att kvinnan i tomtekläder som hjälper mig att borsta bort snöblask och grus från jackan är samma Rumänska kvinna som alltid sitter där. Bara dagen till ära utklädd till tomte.

Jag får inte ihop det och försöker förtvivlat räta ut bilden. Men det går inte. En tomte ger. Och en tiggare ber om pengar.

”Var har hon paketen?” säger också mycket riktigt ett barn som bokstavligen släpas fram av sin mamma. ”Hon har inga” säger mamman ”det är ingen riktig tomte.” ”Men det är ju inte den riktiga tomten heller” säger barnet ”alltså riktig.” ”Sluta tjata” säger mamman och sen är dom borta.

Men Katarina sitter kvar.

Jag är inte säker på att tomteklädseln var ett bra grepp om tanken var att folks givmildhet skulle öka, bilden blir för komplex. Men om syftet var att likt en clown avkläda hela vår tids hyckleri lyckas hon fullständigt.

För när jag rest mig upp blir jag stående en lång stund framför Katarina i sina tomtekläder.

Och bilden vidgas.

Vad är det denna tomte ger? tänker jag. Och plötsligt blir hela hennes uppenbarelse en manifestation av det faktum att det är hon och många med henne som ger oss vårt välstånd.

Att det är hon och miljontals andra fattiga runt om i världen som betalar vårt överflöd. Som genom att inte förbruka en bråkdel av de resurser de borde vara berättigade till möjliggör att vi kan leva som att vi hade 4,2 jordklot. Hon blir där hon sitter en påminnelse om att det är arbetare i jordens fattiga länder som genom som genom ovärdiga villkor betalar för innehållet i de julklappar som nu i glansiga påsar passerar ovanför henne huvud.

Alf Hornborgs har visat att livsstilen hos en genomsnittlig familj i USA, med två vuxna och två barn, kräver att en person arbetar gratis åt dem 24 timmar om dygnet i något av världens fattiga länder. Slaveriet är alltså inte avskaffat. Det har bara organiserats så det hamnat längre från oss rent geografiskt och därmed blivit lättare att hantera moraliskt.

Julen är givandets högtid. Men kvinnan i tomtedräkt har inte valt att ge. Hon ger för att hon måste. Och den uppmaning hon i sin tomteutstyrsel riktar till oss alla är: Det är dags att ge tillbaka!

Och denna gång inte kaffepengar i muggen utan verklig omfördelning.

Mer läsning

Annons