Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stina Oscarson: "Att bygga upp ett andligt immunförsvar"

Annons

Stina Oscarson, krönikör.

KRÖNIKA: Inför ett samtal på Littfest i Umeå blir jag ombedd att på tre minuter formulera vad som är kulturpolitikens uppdrag och även om jag annars ogillar snuttifiering av politik blir jag glad över uppgiften. För den korta tidsrymden kan i bland, på samma sätt som ett begränsat antal tecken i en tidning, tvinga fram en skärpa i bilderna som annars lätt döljs av alltför många vackra ord. Och jag drar mig till minnes det tillfälle när jag för första gången upplevde att jag såg klart vad detta uppdrag är.

Det var på bokmässan i Göteborg och jag gick runt i en intryckstäthet som var fullkomligt tankedödande. Det var åsikter som kastades ut ur mikrofoner från så kallade samtal med författare. Det var matlagningsdemonstrationer och antirasistiska plakat. Jag hade gått vilse inne på området och försökte förgäves hitta en utgång när jag bokstavligen snubblade in i Dagermansällskapets monter. Lätt panikslagen frågar jag ordföranden som står där propert klädd i skjorta och väst med en gitarr under armen. ”Vill du att jag ska sjunga något för dig?” säger han. ”Ja det vore fint” säger jag lite förvånad.

Han bjuder mig att sitta ner i den fåtölj som står på en trasmatta i montern och sedan sjunger han en av Dagermans dagsedlar. Jag tror det var ”En dag om året” . Därefter sticker han i min hand ett nytryck av ”Vårt behov av tröst är omättligt”. Jag börjar läsa och allt omkring mig tystnar. På ett par minuter kastas jag tillbaka till mig själv. Ner i existensens stora frågor. Och när jag lämnar montern ser jag åter klart. Jag vet vilka böcker jag vill köpa och inte. Jag vet vart jag står i frågan om Nya tiders närvaro på mässan. Jag har återfått min kompass. Ett slags andligt immunförsvar och ingenting stressar mig längre. Och jag vet att jag just i den stunden tänkte att om mässan är en miniatyr av samhället är detta kulturpolitikens uppdrag. Att skapa en infrastruktur som gör att de här platserna finns. Platserna där vi är människors och inte konsumenter. Där det finns plats för de frågor som på riktigt betyder något i våra liv. Och där vi kan få de verktyg vi behöver för att kunna utföra vårt uppdrag som medborgare.

Rent konkret handlar det om att säkerställa att det i samhället finns möjlighet till utbildning och forskning, konst och media. Och att dessa verksamheter står fria från lojaliteter mot politiskt makt och eller kapital. För kulturpolitikens uppdrag handlar om att vi, om vi ska kunna upprätthålla demokratin, måste bygga in möjligheten till motstånd mot makten i själva samhällsstrukturen. Och med motstånd menar jag då inte nödvändigtvis politiskt plakatteater eller normkritiska utställningar som troligtvis kommer upp på näthinnan hos de flesta utan i lika hög grad en utställning av Miro på Waldermarsudde. För vad kan egentligen utgöra ett större motstånd idag, i vår tid med dess krav på effektivitet och människans lönsamhet än hans totalt ”meningslösa” skulptur ”Fågelbo med blommande fingrar?”

Dessvärre är jag rädd att det idag skulle vara svårt att få bidrag för att göra något så ”onyttigt”.

Stina Oscarson

Författare, dramatiker och samhällsdebattör

Mer läsning

Annons