Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Starkt om naturens helande kraft

BOK: Kristian Ekenberg läser Amy Liptrots "Utvägen" och hittar en arvtagare till Jenny Diski.

Annons

Vart går man när vägen framåt är sänkt i mörker och misär, när det bara finns svårgenomträngliga snår och kamp i framtiden? Man vänder om och ser om vägen hem också har hunnit växa igen eller om den är framkomlig.

När journalisten Amy Liptrot växte upp på Orkneyöarna längtade hon därifrån. Till ett liv i London som skulle placera henne i centrum, inte i de avlägsna öarnas periferi. Men livet i London blir inte som hon har tänkt. Hon kan inte hantera alkoholen och de sena nätterna. Nöjesdrickandet blir snart ett missbruk och nästa dags sup blir mindre en uppladdning för kvällen och mer ett sätt att glömma gårdagen.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Jobben blir svåra att behålla, pojkvännerna likaså, och snart finns ingenting kvar i hennes liv som glittrar utom flaskan.

Så långt intet nytt, även om Amy Liptrot beskriver missbrukets helvete bättre än de flesta. Men det som verkligen gör ”Utvägen” till en engagerande läsning är hur Amy Liptrot skildrar den natur och kulturhistoria som väntar på hennes barndoms öar i Atlanten.

Det är en bedrift att få genren missbruksroman så vital och en ännu större bedrift att få mig intresserad av den.

Hon går i ett slags frivillig exil på Orkneyöarna, stänger ner sitt forna liv och ägnar sig åt att läka sin skadade själ. Varje dag är en kamp mot alkoholens lockelser, men dag för dag, med hjälp av naturen, börjar hon se möjligheten till ett annat liv.

Amy Liptrots personliga berättelse adderar ännu ett lager av strävhet till skönheten i Orkneyöarnas landskap. Hon skriver så att man känner havets skum mot huden, himlens enorma valv och blåsten som tycks vilja jämna allt i dess väg med marken. Att få naturskildringar att leva är svårt, men Amy Liptrot lyckas få landskapet att bli någonting mer än en kuliss.

Det är en bedrift att få genren missbruksroman så vital och en ännu större bedrift att få mig intresserad av den.

En av de mer intressanta aspekterna av boken är hur Amy Liptrots skriver om teknikens inverkan på förutsättningarna för att bo och verka på Orkneyöarna. Nätet krymper världen och ett liv i periferin har blivit lättare att leva. Märkligt nog för tekniken även de boende närmare naturen. Hon skriver:

”I den digitala tidsåldern märker vi på öarna ofta att tekniken, fastän det låter motsägelsefullt, kan föra oss närmare naturen. När en ovanlig fågel, kanske en havsörn, siktas på himlen, eller en flock späckhuggare utanför kusten, går det genast ut ett meddelande på ett lokalt fågelskådarforum eller via sms-grupper så att andra kan skynda sig ut och få se dem.”

Om jag ska jämföra Amy Liptrots författarröst med någon annan är det Jenny Diski, som sorgligt gick bort 2016. Jenny Diski skrev klarsynta reseböcker och Amy Liptrot lyckas på samma sätt som Diski låta det inre livet ge energi till landskapet och vice versa.

Trots den svåra anledningen till Amy Liptrots exil är det förvånansvärt angenämt att vistas tillsammans med henne på de öar som hon skriver så insiktsfullt om.

*

LITTERATUR

Amy Liptrot

”Utvägen – dagarna på Orkney”

Översättning: Molle Kanmert Sjölander

(Albert Bonniers förlag)

Mer läsning

Annons