Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rocklyrikens förkunnare

Svenska Akademiens val av Bob Dylan som årets Nobelpristagare i litteratur legitimerar rocklyriken och inte minst dess störste förkunnare och portalfigur.

Annons

Todd Haynes egendomliga film ”I’m Not There” (2007) fångar Bob Dylans konstnärskap väldigt bra. Det är ständigt i skiftande skepnad och förändring och likt filmen medvetet förvirrande.

När Akademiens ständige sekreterare Sara Danius presenterade priset i torsdags var kom kulturetablissemanget, och inte minst medierna, i chock. Priset gick till en förvaltare av den amerikanska berättande sångtraditionen och till en i allra högsta grad rimmande poet, vilket Sara Danius påpekar när hon placerar honom i den tradition från Homeros och Sapfo som skriver ”örats poesi”.

Protestsågnaren Bob Dylan 1963, en av hans många skepnader.

Sveriges Televisions försök att göra efterbevakning var hopplöst för-virrad och märkligt när Fredrik Wikingsson (även om han är besatt av pristagaren) av alla plötsligt skulle resonera kring valet. Bob Dylan-experter finns i princip i varje gathörn i vårt land. Bortsett från en kort kommentar från ”pop-professorn” Jan Gradvall gjordes det konstiga valet att inte spela Bob Dylans musik, det är ju den som bär texterna i rocklyriken. I stället läste Ann Victorin en bit text från sången ”Soon After Midnight” från en låttextsajt i en mobiltelefon, men försökte få det att se ut som att hon läste ur en bok, vilket hon säkerligen hade gjort om det varit en traditionell poet eller författare.

Det var också förvånande att det var en amerikan. Eftersom den tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl har förklarat att amerikanerna inte följt med i det internationella litterära samtalet, så borde det vara omöjligt. Och så blev det rockpoeten Bob Dylan, inte exempelvis Cormac McCarthy (som undertecknad alltid hoppas på). Bob Dylan är dessutom den förste att tilldelas både Nobelpriset och Polarpriset.

Att ge sig i kast med att försöka beskriva Bob Dylans konstnärliga värv är svårt, det finns som sagt många ”professorer” som lätt kan slå en på fingrarna med diverse detaljkunskaper och analyser.

Den nu 75-årige Bob Dylan, eller Robert Zimmerman som han egentligen heter, dyker upp mer eller mindre från ingenstans under tidigt 1960-tal. Uppvuxen i småstäderna Duluth och Hibbing i Minnesota skrev han sånger med influenser från protestsångarna, folkmusiken, bluesen och countryn. Texterna var till en början skarpt politiska och protesterande, framförda på ett folkligt vis med gitarr och munspel.

På genombrottsalbumet ”The Freewheelin’ Bob Dylan” (1963) finns klassiska frihetssånger som ”Blowin’ in The Wind”, men också de närmast nattsvarta och apokalyptiska sångerna ”Masters of War” och ”A Hard Rain’s a-Gonna Fall”. +

“Oh, what did you see, my blue-eyed son?Oh, what did you see, my darling young one?I saw a newborn baby with wild wolves all around itI saw a highway of diamonds with nobody on itI saw a black branch with blood that kept drippin’I saw a room full of men with their hammers a-bleedin’I saw a white ladder all covered with waterI saw ten thousand talkers whose tongues were all brokenI saw guns and sharp swords in the hands of young childrenAnd it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hardAnd it’s a hard rain’s a-gonna fall”

Som folk- och protestsångare fortsätter han på nästa platta ”The Times They Are a-Changin’ (1964), som förutom det klassiska titelspåret också innehåller välkända melodier som ”With God on Our Side”. På skivan finns också den vackra och sorgliga ”The Lonesome Death of Hattie Carroll”, som handlar om rasismen i det amerikanska samhället, ett tema som är återkommande i Bob Dylans texter.

Sången är egentligen en återgivning av en verklig händelse som ägde rum 1963 i Baltimore. Den 51-åriga färgade kvinnan Hattie Carroll blev oprovocerat ihjälslagen av en 24-årig vit man, William Zanzinger, från en välbärgad tobaksplantageägarfamilj, efter att han kallat henne ”nigger”. Han kom undan med sex månaders fängelse för dråp.

“Hattie Carroll was a maid of the kitchenShe was fifty-one years old and gave birth to ten childrenWho carried the dishes and took out the garbageAnd never sat once at the head of the tableAnd didn’t even talk to the people at the tableWho just cleaned up all the food from the tableAnd emptied the ashtrays on a whole other levelGot killed by a blow, lay slain by a caneThat sailed through the air and came down through the roomDoomed and determined to destroy all the gentleAnd she never done nothing to William Zanzinger”

Så långt förvaltade och utvecklade Bob Dylan en amerikansk sångtradition som tidigare företrätts av sådana som Joe Hill och Woody Guthrie. Som rocklyriker framträder han egentligen när han byter den akustiska gitarren mot en elektrisk Fender Stratocaster (till folksångsfansens stora besvikelse).

Det är med skivorna ”Bringing It All Back Home” och ”Highway 61 Revisited”, från året därpå, som Bob Dylan blir en rockstjärna i egentlig mening med hits som”Mr. Tambourine Man” och ”Like A Rolling Stone”.

En ännu tydligare utveckling av texterna mot mer symbolistisk och surrealistisk karaktär sker på dubbelalbumet ”Blonde on Blonde” från 1966. Bob Dylan fyller dem med filosofiska och litterära referenser. En sång som fångat mångas intresse är ”Sad Eyed Lady of the Lowlands”, en trånande kärlekssång tillägnad hans hustru Sara Lownds (innan hon bytte namn).

”Sad-eyed lady of the lowlands,Where the sad-eyed prophet says that no man comes,My warehouse eyes, my Arabian drums,Should I put them by your gate,Or, sad-eyed lady, should I wait?”

1965.

Bob Dylan bryter helt med den lyrik som tidigare dominerat pop- och rockmusiken. Borta är den juvenila tonårspoesin. I stället finner rocklyriken sina rötter hos den franske symbolisten Arthur Rimbaud. Bob Dylan lär också ha övertygad John Lennon och Paul McCartney att när Beatles hade fått en så stor publik var de tvungna att fylla sin lyrik med mening, att verkligen säga något viktigt om tillvaron. +

Med skivan ”John Wesley Harding” (1967) går Bob Dylan igen sin egen väg och hakar inte på den psykedeliska vågen som då dominerade rockmusiken. I stället spelar han in i stor sett akustisk skiva med countryinfluenser. Texterna är bibelsprängda och symboliska, här finns bland annat ”All Along the Watchtower” som senare Jimi Hendrix skulle få en stor hit med. En förbryllande sång är den tjusiga ”As I Went Out One Morning”, en text som påminner om den brittiske poeten W. H. Audens ”As I Walked Out One Evening”, där sångjaget vandrar förbi Tom Paines ägor (Thomas Paine, den politiske skriftställaren och människorättsteoretikern) och hittar där en vacker kvinna slagen i bojor:

”As I went out one morningTo breathe the air around Tom Paine’sI spied the fairest damselThat ever did walk in chainsI offer’d her my handShe took me by the armI knew that very instantShe meant to do me harm”

Många har tolkat sången som att den handlar om Bob Dylans egen frigörelse från att vara ett politiskt samvete och medborgarrättsrörelsens politiska språkrör. Men vi kan också ana en uppgörelse med en amerikansk politisk tradition som predikat vissa människors frihet samtidigt som den hållit andra i bojor och förtryck.

I Sam Peckinpahs vackra västern ”Pat Garrett & Billy The Kid”(1973), spelar inte bara Bob Dylan som skådespelare mot Kris Kristoffersson och James Coburn, utan står också för musiken i filmen. Den välkända och många gånger inspelade sången ”Knockin’ on Heaven’s Door” med dess enkla lyrik samspelar med våldets sönderslitande tragedi som var det ständiga temat i Sam Peckinpahs filmer.

”Mama, put my guns to the groundI can’t shoot them anymore.The long black cloud is coming downIt feels like I’m knockin’ on heaven’s door.”

De sista riktigt stora avtrycken som kompositör och rocklyriker gör Bob Dylan med skivorna ”Blood on the Tracks” (1975) och ”Desire” (1976). Här kan sångerna ”Tangled Up in Blue” och ”Hurricane” nämnas. ”Tangled Up in Blue” handlar om Bob Dylans skilsmässa från Sara Lownds och sorgen över förlorad kärlek:

”She turned around to look at meAs I was walkin’ awayI heard her say over my shoulderWe’ll meet again some dayOn the avenueTangled up in blue”

Med djupt politiska “Hurricane” för Bob Dylan tillbaka sin lyrik tillbaka till protestsånger som “Lonesome Death of Hattie Carroll”. Den färgade proffsboxaren Rubin Carter blev oskyldigt dömd för ett mord någon annan begick. Med sången skildrar Bob Dylan rasismen i det amerikanska rättssamhället och tog ställning för Rubin Carters sak. Bob Dylan och andra celebriteters engagemang i fallet ledder så småningom till att Rubin Carter gick fri och att tidigare dom ogiltigförklarades därför att den fastställts på rasistiska grunder.

“All of Rubin’s cards were marked in advanceThe trial was a pig-circus, he never had a chanceThe judge made Rubin’s witnesses drunkards from the slumsTo the white folks who watched he was a revolutionary bumAnd to the black folks he was just a crazy niggerNo one doubted that he pulled the triggerAnd though they could not produce the gunThe D.A. said he was the one who did the deedAnd the all-white jury agreed”

1979 släpper Bob Dylans det djupt religiösa albumet ”Slow Train Coming”, som fortfarande är en av de mest sålda kristna skivorna någonsin. Det är början på ett låtskrivande som blir mer introvert och existentiellt. Sedan 1988 är han ständigt ute på ”The Never Ending Tour”.

Det lär dröja innan en rocklyriker får Nobelpriset i litteratur igen och ingen är väl i genomslag och omfång jämförbar med Bob Dylan, inte ens Leonard Cohen (som egentligen är en större poet). Den svenske författaren John Ajvide Lindqvist föreslog gamle The Smiths-sångaren Steven Patrick Morrissey (jag håller med, ingen har skrivit jämförelsevis så bra låttexter) som årets Nobelpristagare. Vi får väl se när det sker, Svenska Akademien har nu visat att de verkligen kan överraska när vi allra minst anar det. +

Mer läsning

Annons