Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Popartister tar plats på teaterscenen: "Jag vet inte vad jag gett mig in på"

Mapei vill locka ny publik med monologen "Råttkungen" och Rosh står på scen med egna ord om dödsskjutningarna i förorten. Pop- och hiphopartisterna får teaterscenerna att gunga i vår, med berättelser om sina liv.

Annons

Mapei har lärt sig en hel del av teatern och vill fortsätta jobba med dynamik, pauser och tystnad även som artist.

Kvinnliga rappare har tidigare tagit över Dramaten med en hiphopkonsert. Men i vår kliver flera pop- och hiphopartister ännu längre in i teatervärlden. Jason "Timbuktu" Diakité sätter upp sin självbiografiska succébok "En droppe midnatt".

Roshanack "Rosh" Anoushe skriver manus och står på scen i Fryshusets pjäs "Klipp han", som gästspelar på nationalscenen. Och Jacqueline "Mapei" Cummings teaterdebuterar, med den egenskrivna monologen "Råttkungen".

Men själv funderar hon skärrat på om hon har tagit sig vatten över huvudet.

– Jag vet inte vad jag har gett mig in på. Jag kämpar med att hålla masken och upprätthålla rollen. Vanligtvis uppträder jag ju som mig själv på scen.

Mapei har alltid velat göra en "enkvinneshow". Genom teatern har hon chansen att formulera ett mer genomarbetat budskap: monologen är en undersökning av klass, kön, rötter, och västvärldens dominerande norm. I den delvis självbiografiska berättelsens centrum står en tjej som försöker vara en funktionell medborgare, men som ändå faller igenom skyddsnäten.

Det kändes extra viktigt för det ligger så nära mig. Jag vill berätta att barn dör.

– Jag leker med tanken på vad man kallar psykisk ohälsa. Vi är programmerade att vara på ett sätt i samhället. Men det passar inte alla. Med den press som finns på unga vuxna i dag är det viktigt att prata om, säger Mapei, som själv blev deprimerad efter gymnasiet.

Hon vill få fler att våga kliva in i "finrummen".

– Jag kanske kan få fler att gå på teater, som är så jävla elitistisk. Artister som har ett namn kan nå folk som behöver höra sådant här.

På liknande sätt resonerar Rosh, som skriver om dödsskjutningarna i förorterna. Efter att ha sett för många i bekantskapskretsen dö vill hon nå ut med sitt budskap till fler.

– Det kändes extra viktigt för det ligger så nära mig. Jag vill berätta att barn dör. Och det som smärtar är: vad skulle hända om det var barn i Vasastan som blev skjutna?

Bakom teatrarnas satsningar finns naturligtvis viljan att locka en större och kanske ny publik. Men avgörande är också ett sug efter samtidsberättelser, tror teaterkritikern Maina Arvas. Hon tycker att scenernas förnyelselängtan ständigt tar sig nya uttryck.

– Vi har sett mycket dokumentärteater och att man använder ny teknik som ett sätt att ligga nära sin samtid, säger hon, och tror inte att det är en slump att man vänder sig till just hiphopmusiker.

– Där finns en tradition av historieberättande och ett dramatiskt narrativ som kan vara lockande att översätta till scen, säger hon.

Mapei vill balansera upp sin ordrika text med musik. Just balans är också ett nyckelord, tycker Maina Arvas, som är nyfiken på det dramatiska uttrycket i artisternas föreställningar.

– Det kan nog bli ett ganska bra drag. Men det gäller att musiken inte slår ut den eventuella dramatiska texten.

Elin Swedenmark/TT

Mer läsning

Annons