Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pondusen ännu pösig i länet

/
  • Imposant. När Dalarnas självbild ställs mot den i andra län framstår vår som lätt megalomanisk i jämförelse.
  • Idealiserat. Decenniet efter Gustaf Näsströms berömda kritiska studie av dalaidealet målades i hemvärnsstugan i Rättvik en bildsvit som ska illustrera Gustav Vasas äventyr, ett exempel på hur Dalarna vårdat och framställt självbilder från landskapets påstått heroiska förflutna.

Annons

Folket i byarna gör sig redo. En ny restaurang är under uppbyggnad intill Långbryggan i Rättvik. Veteranbilarna lövas inför Classic Car Week.

Även denna sommar kommer turisterna att genomkorsa landskapet på jakt efter genuina upplevelser. Själva meningen med semestern finns någonstans häruppe i Dalarna, bakom nästa härbre eller i kopparkitteln man ropat in på auktionen.

Essä Dalarnas självbild

Själv är jag född i Finland, uppvuxen i Grängesberg och sedan länge bosatt vid Siljans strand. Med en kosmopolitisk bakgrund av det slaget är det ofrånkomligt att frågor om äkthet och identitet hamnar i förgrunden.

Hur har Dalarna egentligen fått sin roll som svensk nationalsymbol? Och hur ser invånarna på sig själva i detta märkliga landskap?

Friska perspektiv på dessa frågor finns i kulturhistorikern Gustaf Näsströms klassiska studie Dalarna som svenskt ideal (1937). Mycket verkar vara sig likt från trettiotalet.

Näsström tecknar bilden av ett folk som "hejar på Domnarsvallen åt Brages segerrika fotbollselva", "jazzar i midsommarnatten vid högtalarens bröl på ett kafé" eller festar på en campingplats "fjärran från varje tanke på kyrkbåtsrodd eller sockendräktsuppvisning".

Men det avgörande för bilden av Dalarna finns att söka längre bak i historien. Näsström finner ursprunget i gruvdriften i Falun.

Utåt mot Europa blev malmfyndigheten en garanti för Sveriges ekonomiska och militära auktoritet. Inåt mot det egna landet gav den upphov till en självkänsla som stärkte den nationella samhörigheten.

Till bergsmännen i Falun sökte sig såväl Engelbrekt som Gustav Vasa när de ville ena riket mot främmande krafter.

Historierna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna följer alla samma mönster. Dalaallmogen visar prov på mod och uppfinningsrikedom när det gäller att rädda den unge adelsmannen. Hade det inte varit för några snabba skidåkare hade knektarna styrt vårt land än idag. Störst är stoltheten i Mora:

Där svälla byar och sinne av manhaftig självkänsla. Socknen ser ned på sin granne Orsa med samma strama förakt som Orsa ägnar Rättvik och Rättvik ägnar Leksand, ty högst över alla de andra myndiga socknarna kring Siljan står Mora med ett slags självklar förstfödslorätt och pösande pondus.

Landskapets ryktbarhet fortsatte att växa under seklerna. En viktig händelse i framgångssagan var den resa som museimannen Artur Hazelius gjorde i Dalarna sommaren 1876.

Han förfärades över hur arvet från fäderna höll på att skingras och började dokumentera den gamla bondekulturen. I samlingarna på Nordiska Museet och Skansen fick Dalarna en framträdande plats. Livs levande kullor och masar förevisades för en beundrande allmänhet.

Den turism som kom igång i slutet av 1800-talet vore otänkbar utan grundandet av Skansen 1891. Det blev populärt att leva enkelt och lantligt, åtminstone under somrarna.

Ståtliga byggnader uppfördes i Sjurberg och i Tällberg. Näsström konstaterar att dessa "främlingshem" i stor utsträckning "formats såsom små privata allmogemuseer, i vilka en mängd bruksföremål - kanske utan att någonsin användas - stå uppradade som en erinran om och en hyllning till den primitiva livsstil man velat leka sig in i".

De många konstnärshemmen runt om i landskapet har bidragit till att hålla traditionerna vid liv. Näsström ägnar Carl Larsson, Anders Zorn, Karlfeldt, Karl Erik Forsslund och Gustaf Ankarcrona egna kapitel.

Till stor del har dessa kulturpersonligheter försökt tämja sina egna inre demoner genom att vårda myten om Dalarna.

Detta ständiga smicker har inte varit bra för dalkarlarna, som "ställts på en presenterbricka och visats omkring för riket och utlandet såsom ett folk av kraft, ädelmod och oskuld".

Allt är bra som det är. Eller snarare som det var förr. Ett exempel kan illustrera Näsströms poäng: det behövs väl knappast någon högre utbildning när nostalgi ersatt verklig entrepenörsanda.

Men vad blir kontentan av allt detta? Har Gustaf Näsström någon rekommendation till sentida läsare? Nej, men boken är underhållande, och det är alltid bra att se på sin historia med lite distans.

För egen del tänder jag vedbastun på Djupudden och sjunker in i de mest ursprungliga av alla känslor. Men det är ett ämne för en helt annan essä.

OLAVI HEMMILÄ

Mer läsning

Annons