Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olavi Hemmilä: Om att ge efter för impulsen att krama ett träd

Annons

Plötsligt händer det bara. Efter en lång och kall vår kom vinstlotten. Naturen sjuder av liv, och det är med stor häpnad som vi tar emot detta överflöd.

Den femte söndagen efter påsk kallas Rogate, bönsöndagen, och bildar tillsammans med de efterföljande vardagarna fram till Kristi himmelsfärds dag de så kallade gångedagarna. I äldre tider bad man ofta för årets sådd och skörd under dessa dagar.

Gångedagarna var helgdagar fram till 1772. Det var sed att gå i procession ute på åkrarna för att få rikliga skördar. Missväxt kunde innebära svält och umbäranden. Livet var inte lätt på 1700-talet, men vi kan lära oss mycket av den ödmjuka inställning som präglade gångedagarna.

När jag är ute och joggar händer det att jag vill krama ett träd, länge och innerligt. Att hålla om en björk med slank midja får saven att stiga i mig och kanske även i björken. Men oftast avstår jag. Det vore pinsamt om någon av de andra joggarna fick syn mig.

Vad skulle de säga? De vanliga fraserna om förkylningar, träningsvärk och muskelbristningar hade förmodligen ersatts av skygga blickar och menande ögonkast:

”Jag såg honom för en stund sedan nere vid sjön. Han stod och kramade ett träd. Grabben behöver nog hjälp.”

Hela flocken skulle antagligen sätta av mot den andra änden av skogsdungen, men en och annan skulle säkert göra det med dröjande steg:

”Jag vill också krama ett träd, men jag vågar inte.”

Varför är det så svårt att uttrycka ett behov av samhörighet med någonting som är större än oss själva? Varför har vi blivit så blyga inför varandra och inför naturen?

Trots vår materiella välfärd är förbindelsen med jorden bruten. Därmed är även vägen till himlen blockerad. Detta leder oundvikligen till en känsla av tomhet. Under fotsulorna finns ingenting särskilt, och ovanifrån kommer det ingen hjälp.

Även de horisontella banden är avklippta. Mycket av det sociala spelet går ju ut på att hålla tillbaka oönskade impulser även om de skulle kunna innebära öppningar till oanade rikedomar.

Det kändes bra att få beklaga sig genom att skriva de ovanstående raderna, men sedan gjorde jag slag i saken och vandrade iväg i försommargrönskan längst stigen mot Persborgs brygga. Mycket av vegetationen är bortgallrad för utsiktens skull, men enstaka träd har lämnats kvar.

En av de kvarvarande björkarna bjöd upp till dans, och vi förenades under några oförglömliga ögonblick.

Ett tåg dundrade förbi på väg mot Borlänge. I ögonvrån uppfattade jag både leende och undrande ansikten i någon av vagnarna, men doften från de nyutslagna björkbladen föste mig genast tillbaka:

”Älskling, försök koncentrera dig lite. Nu är du med mig.”

Olavi Hemmilä är litteraturvetare, boende vid Siljans strand i Rättvik.

Mer läsning

Annons