Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Lucy Barton borrar sig rakt in i hjärtat

BOK: Elizabeth Strout skildrar en skör kärlek och starka rötter i romanen "Mitt namn är Lucy Barton". En historia som går rakt in i hjärtat.

Annons

Elizabeth Strout skriver lågmält och lyhört om en skör mor/dotterrelation i romanen

Lucy Barton ligger på sjukhus efter en operation, som blev mycket mer komplicerad än hon hade väntat sig. Hon tittar ut över New Yorks silhuett, med den distinkta Chryslerbyggnaden, och drömmer om att vara en av de friska kvinnorna långt där nere på gatorna.

En av de vanliga.

Det har hon aldrig varit. Hon har alltid varit udda, annorlunda, till och med utstött.

När hennes mamma, som hon inte sett på länge, kommer till sjukhuset för att hälsa på, väcks minnen från uppväxten i avlägsna Amgash, Illinois. En lanthåla, konstaterar hon, där hennes egen familj stod längst ner på den sociala stegen. Fattiga, illa klädda och smutsiga, med en pappa som ständigt hamnade i konflikter.

Elizabeth Strouts roman "Mitt namn är Lucy Barton" är en lågmäld och intensivt glödande skildring av klass, uppväxt och en komplicerad relation mellan en mor och en dotter.

Hon rör sig med varsamma steg genom det som är Lucys barndomsland. Majsfälten. De hånfulla kommentarerna. Bristerna. Och de är många.

Tonen är saklig och avskalat osentimental. Här finns inga överord, inga överdrifter, inga förstärkningar. Det behövs inte. I stället finns bilder och scener som etsar sig rakt in i hjärtat och övertygar med sin kraft. Den där pickupen till exempel, den går inte att glömma, mer ska inte sägas.

Elisabeth Strout varvar Lucys tid på sjukhuset med återblickar på barndomen, uppväxten och vägen från Illinois till äktenskapet, barnen och debuten som författare. En resa som tar henne långt ifrån ursprungsfamiljen, både geografiskt och mentalt, samtidigt som hon bär dem med sig, nära hjärtat.

Nej, hon passar inte in. Hon är alltid lite udda. "Lucy har ingen bakgrund", som hon får höra då och då, i kombination med råd om hur hon borde klä sig och påminnelser om det hon borde veta, men inte känner till.

Det finns något glasklart över Elizabeth Strouts roman, en självklarhet och en stark tonträff i hennes beskrivning av Lucys liv. Hon hittar detaljerna som skapar liv och trovärdighet i romanen, som dessutom klätts i utsökt svensk språdräkt av Kristoffer Leandoer.

Elizabeth Strout påminner lite om Alice Munro i sin förmåga att ladda det till synes vardagliga med insikter och djup. Små glimtar som öppnar sig och leder vidare till större frågor.

Bit för bit växer bilden av den sköra kärleken mellan Lucy och hennes mamma fram över boksidorna. En kärlek som talar med små bokstäver och aldrig någonsin skulle strö orden "jag älskar dig" omkring sig.

Och till sist landar hon i bilderna av de öppna fälten och den vida himlen. Bilderna som lever kvar. Så där som barndomen gör.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

LITTERATUR

Elizabeth Strout

Mitt namn är Lucy Barton

Övers: Kristoffer Leandoer

(Forum)

Mer läsning

Annons