Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Niklas Rådström i ny monolog: "Det faktum att vi ska dö ger livet dess färg och doft och smak och mening"

Vad är det egentligen för mening med livet när vi ändå ska dö?
Ur den lika barnsliga som berättigade frågan spinner Niklas Rådström en monolog om livet och döden som nu får premiär på Dramaten i Stockholm.

Annons

"När det kommer till kritan" är en text i 35 korta scener, eller kapitel, som också ges ut som bok. Niklas Rådström hade jobbat med den av till i 15 år och såg fram emot att för andra gången i livet själv få regissera. Men bara två veckor före repetitionsstart var han tvungen att lämna ifrån sig regissörsstolen på grund av cancer:

– Som ironiker är ödet väldigt hårt och kallhamrat, så är det. Jag fick besked om en blodcancer som jag hela hösten har gått på behandling för, och som vi hoppas att jag ska tillfriskna från. Men det är klart att det blir märkligt, att skriva en sådan här text och sedan bli som en av dem som det berättas om i pjäsen. Det blir ett slags ödets ironi.

Stefan Metz, som även satte upp Niklas Rådströms dramatisering av böckernas bok, "Bibeln", på Göteborgs Stadsteater, tog över regiuppdraget, en fördel för uppsättningen om man får tro Niklas Rådström.

Pjäsens berättare spelas av Andreas T Olsson.

Pjäsens berättare, som spelas av Andreas T Olsson, förklarar vad som tillhör livet: "sparris, brösthållare och nageltrång...". Likt en ståuppkomiker talar han ibland direkt till publiken, även om döden.

Bland de personer som han gestaltar finns en hemmasnickare som blir överkörd när han ska köpa skruven som fattas. I en annan scen spelar han sjömannen James Bartley som likt Bibelns Jona blev svald av en val.

Just valar återkommer i flera kapitel och blir till en bild av livets mysterium.

– Valar är väldigt hemlighetsfulla djur, bland de största vi har på jorden, som vi samtidigt vet så lite om. Men jag jämför ju också valar med spermier, det största man kan tänka sig med det som är nästan minst. Det sitter ihop till sist. Det blir så när man arbetar länge med en text.

Förutom poet, dramatiker och författare, har Niklas Rådström också jobbat som konstnärlig professor i berättande på Stockholms dramatiska högskola. Nu jämför han en berättelses behov av poäng och upplösning med människolivets slutpunkt.

– Det är först när det kan ta slut som det blir synligt för oss, annars lever vi bara på som om vi vore odödliga. Att få en diagnos ställer saker på sin spets: att göra något meningsfullt, att vara med sina närmaste och inte slarva bort tiden på alltför dumma tv-spel.

"Kvinnan föder gränsle över en grav" lyder en av Becketts mest kända repliker. Men där Beckett, med döden som fond, skildrar livets tomhet och meningslöshet, så även i monologen "Krapps sista band" som just nu spelas på Dramaten, gör Niklas Rådström precis tvärtom.

– Jag ÄR tvärtom. En rolig sak är att vår pjäs spelas på samma scen, och att vår scenografi läggs inuti scenografin till "Krapps sista band", vilket är lite kul i sig. Texterna liksom bor inuti varandra, inga jämförelser i övrigt.

Vad vill du med den här pjäsen?

– Vi ska alla dö, något som vi värjer oss för. Det är inget som vi ska behöva gå och tänka på hela tiden, det menar jag verkligen inte. Men det faktum att vi ska dö är ju också det som ger livet dess färg och doft och smak och mening. Det är just nu som det gäller att ta hand om sitt liv.

"När det kommer till kritan" får urpremiär på Dramaten 17 november och ges samtidigt ut som bok.

Mer läsning

Annons