Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Starkt förbättrad Mozart

/

Anders Emilsson och Anna Eklund Tarantino har gjort det igen, bragt sitt drama till ett lyckligt slut, ja till ett bejublat och våldsamt beskrattat dito.

Annons

Wolfgang Amadeus lyckades själv inte alls lika bra. Det hela uruppfördes 1786 på Schönbrunn vid en kejserlig fest, där rivalen Salieri också bidragit med den nyskrivna musikkomedi, som lär ha avgått med segern.

Att delvis låta den talade dialogen ske på järnamål bidrog självklart positivt, men än mer avgörande var dels Anders genialt nyarrangerade nyckelscen, dels Annas och Emmas våldsamma utspel som rivaliserande primadonnor i denna scen. Nyskrivet vore kanske inte helt rätt som begrepp, men Emilsson har vävt samman och lagt till två kända Mozart-arior under vilka det stora slagsmålet i Skifsladan utspelades, en scen som helt saknas i det rätt tama originalet. Där finns två rätt tekniskt krävande arior plus en trio kring den knappast kioskvältande repliken Jag är den bästa sångerskan samt en liten försonande avslutning.

I Uppsälje fanns därtill många inströdda roliga nya repliker. Arbetsförmedlingen i Vansbro hade fått skicka två nya stjärnor att ersätta en insjuknad kollega. Båda gjorde storstilade prima donna-entréer, där den yngre Emma Frost förgäves letade efter sin selfie-pinne och bedyrade att hon var så bra, att självaste Jens Runnberg minsann följer henne på twitter. Sällan har man sen sett så våldsamt kvinnoslagsmål på scen, där John Haque och Byns Mats Larsson till sist lyckades skilja dem åt till väpnad vapenvila.

Den lilla orkestern med musiker ur ledande orkestrar hade också fått sitt notmaterial via Anders Emilssons fint arrangerande hand, vilket de ’exekverade med all tillbörlig ackuratess’. Före paus gavs ett dryga timmen långt program, där Bellman omväxlade med Rune Lindström och Harry Martinson, där Anna med fin känsla för text sjöng Vainos sång ur Arnljot, Emma lyckosamt tacklade Julias entréaria med dess höga D, violinisten Ingrid Olsson skänkte dramatiskt liv åt långsamma satsen i Vivaldis Sommaren och där både Haque och Larsson lyckades bli ett taktslag fel i Till havs resp. Glimmande nymf utan att det nästan märktes. Längsta applåden i den avdelningen fick Mikael Emilsson på tenorsax och Ludwig Wetterberg på synt för ett icke namngivet jazznummer.

Opera på järnamål bjuds i augusti med Pergolesis La serva Padrona, som bör kunna bli en storartad upplevelse även det.

Mer läsning

Annons