Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maria Sveland bjuder på någonting annat än stor romankonst

BOK: Maria Sveland återvänder till Bitterfittan från debutromanen och Carina Tenor konstaterar i sin recension att hon gärna fortsätter följa henne.

Annons

”Det privata är politiskt” är ett feministiskt uttryck sedan slutet på 1960-talet. Det handlar både om att ta hänsyn till personliga livsvillkor i en politisk analys och möjligheten att se sina egna erfarenheter som giltiga i ett vidare sammanhang: Varken du eller jag är kanske en bitter, gnällig och missnöjd kvinna, utan bara någon som uppvisar högst rimliga reaktioner på ett system som missgynnar en.

Maria Sveland har skrivit en uppföljare till sin debut

Det är just de här två lagren, de personliga erfarenheterna och den övergripande strukturen, som Maria Sveland fortsätter att utforska i "Bitterfittan 2". Föregångaren, Svelands debutroman från 2007, kom perfekt i tid för att sätta fingret på glappet mellan teori och praktik i ett ”jämställt” familjeliv under 00-talet. Boken blev en bästsäljare och ledde också till debatt.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Nu är alltså uppföljaren här. Precis som mellan romanerna har det gått tio år för huvudpersonen Sara. Hon är numera frånskild trebarnsmamma med ett starkt nätverk av kvinnliga vänner, ett yrkesliv som frilansande journalist och ett kärleksliv med tillfälliga relationer. Grannen Edith, frigjord, barnlös 70-plussare som gärna går i leopardmönstrat och dricker champagne, dyker upp som alternativ – eller snarare kompletterande – modersgestalt, den som Sara sökte hos Suzanne Brøgger redan i den första romanen. Där hade också Erica Jongs ”Rädd att flyga” en viktig roll. I 2:an går Kerstin Thorvalls verk som en röd tråd, inklusive författarbiografin av Beata Arnborg från 2013.

Att ansluta sig till en tradition och ett sammanhang utanför romanens pärmar är Svelands starkaste grepp. Den som råkade snubbla över Bitterfittan fick en veritabel läslista, och bibliotekarier kunde vittna om ett nyväckt intresse för både Jong och Brøgger. Sveland skapar på så sätt en motvikt till de mekanismer som så ofta gör kvinnliga författare till litteraturhistoriens ”stjärnor utan stjärnbilder”, som litteraturvetaren Anna Williams uttrycker det. Därför tackar jag för greppet att nämna Naomi Klein, Marguerite Duras, bell hooks, Erica Jong (igen) och inte minst för chansen att upptäcka Thorvalls dikter.

Samtalet om jämställdhet fortsätter – och jag skulle absolut läsa en "Bitterfittan 3". Hur blir Sara som farmor?

Men Sveland lägger även in en sorts ”disclaimer” via Sara, som tar avstånd från Thorvalls köpta sexuella relationer med unga afrikanska män. "Bitterfittan 2" innehåller också en del försök till intersektionell maktanalys med utgångspunkt från de rätt ytligt skildrade väninnorna. Bara när analysen gäller det som romanens vita och heterosexuella jag har egen erfarenhet av – klassresan – upplever jag det som mindre påklistrat. Sedan köps det förstås dyr lyxchoklad, bokas japanskt spa och så vidare i den medelklasstillvaro Sara numera lever i.

En sak kan sägas rakt ut: Som skönlitterär författare har Sveland stora brister när det gäller både gestaltning och disposition. Ändå är det med stort nöje jag ser henne återvända till just Bitterfittan, inte minst för att hon äntligen skriver i jag-form igen. Berättelsen om Saras kvinnoliv blir aldrig i närheten av att vara lika drabbande hudlöst som hos Jong, Brøgger, Gun-Britt Sundström, Sun Axelsson eller Elsie Johansson. Inte heller smart distanserat och oroande som hos Agnes Lidbeck, Kristina Sandberg eller Lena Andersson.

Det Sveland bjuder på är inte stor romankonst, det är något annat. Det är därför, när romankaraktärer ändå inte får riktigt liv, som jag föredrar den analyserande och reflekterande berättar-rösten i jag-form. Att läsa Bitterfittan-böckerna blir som en dialog, ett samtal om kärlek, jämställdhet och systerskap med en väninna, där vi kan ställa våra olika erfarenheter bredvid varandra och jämföra slutsatser.

"Bitterfittan 2" kan också ses som en perfekt termometer för exakt hur långt självständiga kvinnor kommit på 2010-talet när det gäller att inte längre mäta sitt värde efter hur de älskas eller uppskattas av män, och i stället lyckas rikta sin energi och sin kärlekskraft mot sig själva eller varandra. Kanske har vi kommit längre än på 1970-talet – men det hela är absolut inget avslutat kapitel. Vägar som pekas ut mot frigörelse är systerskap och lesbiskt sex – men framför allt ett konstaterande att livet och kärleken har sina utmaningar både som gift och skild. En reflektion Sara gör är hur tillfällig och övergående inlåsningen som småbarnsmamma var, sedd i backspegeln. Vad hade hänt om hon insett det då?

Samtalet om jämställdhet fortsätter – och jag skulle absolut läsa en "Bitterfittan 3". Hur blir Sara som farmor?

*

LITTERATUR

Maria Sveland

"Bitterfittan 2"

(Leopard förlag)

Mer läsning

Annons