Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mardrömsvärld i nyskapande föreställning

/


I "Fritt lopp för de dugliga" har den gamla yllefabriken i Sågmyra förvandlats till ett centrum för rasbiologisk forskning. Publiken deltar i föreställningen, som är en skrämmande och omtumlande upplevelse.

Annons

En läkare med uttryckslöst ansikte tittar på min nummerbricka och tar in mig i ett trångt, mörkt rum. En liten röd ljuspunkt, som liksom hänger ner från taket, är den enda belysningen; i övrigt omsluts jag av mörker. Läkaren befaller mig att sitta ner och räcker mig ett par hörlurar.

– Du lämnar inte rummet förrän rösten tystnar, säger hon kallt.

Jag är ensam. Jag ser konturerna av mitt ansikte i spegeln, trötta och skrämda drag. Jag hör hur en dörr öppnas, stegen ekar bakom mig. Jag vänder mig om, men det är ingen där. En röst talar till mig, en röst som ständigt växlar tonfall: den är ömsom viskande, ömsom svepande, ibland kylig, ibland varm, oftast förstående. Rösten flyttar på sig och jag vänder mig återigen om, men det enda jag ser är det omslutande mörkret.

– Undrar du varför jag valde just dig? frågar rösten.

Det har jag förstås tänkt. Alla publikdeltagare har inte fått gå in här, bara några få utvalda. Det känns som att jag befinner mig mitt inne i en psykologisk thriller. Men det som först och främst påverkar mig är inte orden utan röstens tonfall och skiftningar.

– Jag ska snart lämna dig, men jag följer dig.

När rösten tystnar tar jag av mig hörlurarna och lämnar rummet. Läkaren väntar på mig. Hon tar ut mig till ett stort tomt industrirum. Inte en levande själ.

– Gå rakt fram mot dörren, in genom plastskynket. Men vänd dig inte om…

Denna starka upplevelse är inte något jag har drömt; det är en del av vad jag erfor när jag besökte "Fritt lopp för de dugliga" – en föreställning där publiken inte är åskådare utan själva deltar och interagerar med skådespelarna. Publiken kommer till Sågmyra som "undersökningsobjekt": vi ska granskas och värderas – är vår arvsmassa tillräckligt duglig? 1922 öppnades statens institut för rasbiologi i Uppsala. I "Fritt lopp för de dugliga" har det inte lagts ner – verksamheten har i hemlighet flyttats och forskningen bedrivs här i den gamla yllefabriken i Sågmyra.

Det är svårt att skriva om "Fritt lopp för de dugliga" utan att avslöja för mycket. Föreställningen bygger delvis på ovetskap, att man inte har en aning om vad som komma skall: en sann nervkittlande spänning. Om du tänker gå på föreställningen och inte vill veta något alls kan du därför hoppa över följande stycken och börja läsa mot slutet av texten, även om jag endast berättar om en bråkdel av det jag upplevde.

"Fritt lopp för de dugliga" börjar knappast som föreställningar brukar göra. När publiken står och väntar utanför föreställningslokalen – som alltså är den gamla nedlagda yllefabriken i Sågmyra – får vi fylla i ett "psykologiskt test". Namn, efternamn, personnummer och så svar på relativt personliga påståenden. Vi blir indelade i grupper och när det är min grupps tur att gå in känner jag hur hjärtat bultar. Ja, det är sant. Innan föreställningen ens har börjat på riktigt kommer jag på mig själv med att vara spänd och nervös.

När det är min grupps tur att gå in blir vi uppställda mot en kal vägg. Vi tilldelas en bricka att hänga om halsen med ett nummer; våra identiteter reduceras till inget annat än några siffror.

Obehagskänslan i den skrangliga hissen är stark. Det luktar gammalt och instängt; ljuset är dunkelt. Vi blir fast där ett tag, vår grupp om tre personer. När vi försöker prata blir vi hyschade av vårt sällskap, en av skådespelarna som spelar läkare, vilket de flesta av dem gör.

Vi går ut i ett svalt, halvmörkt industrirum där två "läkare" mäter våra skallar, näsvingar och kroppstemperatur. Läkarnas stenhårda ansikten och attityd och miljön i den gamla fabriken ger så skrämmande vibbar att jag uppriktigt sagt börjar känna ångest. Jag börjar rent av tänka att jag ångrar att jag kom hit och frivilligt valt att utsätta mig för detta.

Vi får höra att vi ska utföra diverse intelligenstester och min skräck för att bli bedömd smyger sig på. Allt är ju bara på låtsas – men det spelar ingen roll. Jag finner mig faktiskt lättad när det visar sig att just min grupp slipper göra språktest och intelligenstest: varje deltagare genomför nämligen olika moment av föreställningen och just jag undkommer testen. Samtidigt som jag hör hur de flesta andra klurar på diverse språk- och logikfrågor får jag och min grupp i stället titta på en "dokumentär" om hur den rasbiologiska forskningen flyttats till Sågmyra, en högst otäck film.

Men allt detta är faktiskt bara början. Allteftersom publiken kommer längre in i såväl fabriken som föreställningen ökar obehaget. Jag dras djupare in i skräckvärlden; overklighetskänslan smyger sig på. Tid och rum försvinner; det enda som finns just här och nu är den skrämmande världen innanför fabrikens tjocka murar. Jag befinner mig i en klaustrofobisk mardröm; en smått surrealistisk värld där absurditeten är ett faktum. En Kafkaliknande ångestdröm där jag bara följer läkarna i de vita rockarna.

Ingen besökares upplevelse är den andra lik. Grupperna splittras och nya bildas utifrån en tilldelad siffra. Men en stor del av föreställningen vandrar man fritt i diverse rum och kastas mellan olika moment och konstformer. Ett par gånger blir man hämtad av en läkare för att utföra diverse moment, men det finns många olika – även här skiljer det sig mycket åt.

Jag har aldrig upplevt en liknande föreställningsform, där man själv deltar på samma aktiva sätt. I "Fritt lopp för de dugliga" blandas olika konstformer: teater, video, bildkonst, musik, ljudkonst och så vidare. Moderna tekniska inslag som virtual reality förekommer. Eller andra tekniska finesser, som scenen jag beskrev i början, när det låter som en dörr som öppnas och steg och en röst som flyttar sig, men allt är modern teknik i ett par hörlurar. Nästan alla våra sinnen aktiveras – ja, vid ett tillfälle till och med smaksinnet.

Lokalerna utgör en viktig essens för "Fritt lopp för de dugliga"; sällan har rummet på samma sätt varit ett med föreställningen. Det hade knappast fungerat lika bra med samma koncept i en modern lokal i någon stadskärna – den nedlagda yllefabriken är här perfekt för sitt ändamål. Jag imponeras av föreställningens fantasieggande detaljrikedom, såväl till scenografi som till hela konceptet. Alla konstformer samspelar på ett genomtänkt sätt och skapar en suggestiv stämning.

Ensemblen jobbar med ljus och ljuskontraster på ett effektfullt sätt. De mystiska, mörka, slutna rummen utan fönster och kontakt med omvärlden. Men också det starka ljuset i den stora öppna mat- och festsalen, en tillställning som helt klart för tankarna till Sverigedemokraterna, om än i något tillspetsad form.

Skräcken och obehaget finns på många plan och det handlar först och främst om psykologiska aspekter. Den totala utsattheten och nästintill klaustrofobin. Det känns som att det inte går att trycka på någon stoppknapp och ångra sig, det går inte att fly. Att få sin identitet reducerad till ett nummer och som grupp slussas runt som viljelöst boskap är en annan obehaglig faktor.

Naturligtvis är också hela historiens grundläggande tema om rasbiologi och duglighet och vetenskap där endast vissa gener är godkända skräckinjagande. Diskussionen om "äkta svenskhet", som skildras inte minst i en scen med folkmusik och typiskt svenska attribut där hela publiken är samlad och enskilda personer blir "angripna" om de inte gillar det "typiskt svenska", ger mig kalla kårar. Det är ett aktuellt ämne – referenserna till Sverigedemokraterna är tydliga. Efter föreställningen får jag höra att ett moment som vissa utsatts för är att lyssna på Sverigedemokraternas partiprogram i hörlurar.

Ensemblen har satt en åldersgräns på 13 år, kanske borde den vara 15 år, som den högsta åldergränsen på bio. Personligen räds jag främst inte just mörker och gamla övergivna byggnader, men gör man det kan de stunder då man befinner sig ensam i halvdunkla rum nog vara ganska skrämmande.

Vid några tillfällen förekommer blod och äckel – det tycker jag helt klart att föreställningen hade klarat sig bra utan. Det fyller inget syfte utan blir ibland lite fånigt. Vid ett sådant tillfälle skrattar flera personer och jag tror inte att det var ensemblens tanke. Måhända dras absurditeten stundtals för långt.

Men detta är detaljer; "Fritt lopp för de dugliga" är en helt ny sorts upplevelse för mig och jag är starkt berörd av den. Tilläggas bör att min högkänslighet säkert spelar in. Det faktum att jag är där själv får säkerligen också verkligheten att kännas mer avlägsen när jag befinner mig innanför fabrikens murar. Men det är tydligt att jag inte är den enda som har reagerat. När föreställningen är slut samlas såväl ensemblen som många ur publiken utanför fabriken. Det är tydligt att det finns ett behov av samtal och visst talas det i den ljusa sommarkvällen. Efter "vanliga" föreställningar står folk möjligtvis kvar och pratar med sina vänner och bekanta – men här delar folk sina upplevelser också med okända människor. Ingen persons upplevelse är den andra lik. Det är tydligt att det endast delvis beror på att vi har blivit utsatta för olika saker. En person berättar att han tycker att det mest obehagliga är masspsykologin och det faktum att ensemblen fick många ur publiken att ställa sig upp och sjunga nationalsången. En annan nämner att hon tänker på koncentrationsläger. Den smärta som jag upplevde som stark vid ett "artificiellt blodprov" kände andra knappt av alls. Däremot berättar en person om hur hon tyckte att det var hemskt att känna det som att bli utkastad från ett fönster (en virtual reality-effekt), något som jag snarare upplevde som en befrielse och en känsla att för några sekunder få lämna mardrömsfabriken.

Publikens frågor till ensemblen är många: Vad var på "riktigt" och när spelade tekniken oss ett spratt? Var det en ren slump vem som blev utsatt för vad eller spelade de psykologiska testen in? Hur tänkte de? Själv känner jag mig omtumlad och tagen men också matt av alla sinnesintryck.

Mer läsning

Annons