Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Litteraturen i Dalarna glöder – nu behövs vägar att mötas och nå ut

Ordkonstnärerna i länet lever och frodas – men behöver samordnas. Niklas Darke läser en litteraturutredning och hoppas att de politiska beslutsfattarna griper möjligheten att få god avkastning på en blygsam investering.

Annons

Jag går in på landstingets webbplats, väljer ”Kultur och bildning” och får upp en bild med två sockendräktsklädda kvinnor, den ena med fiol och den andra med något slags blåsinstrument som ser traditionellt ut.

Det kan vara en näverlur. Jag vet inte riktigt.

Hursomhelst är det inte vad jag är ute efter. Jag letar efter litteraturen, det konstnärliga uttryck som jag själv sysslar med. Hur ser de regionala stödformerna ut för sådana som mig? Nätverken och kontaktytorna? Finns de under ”Kulturverksamheter”, kanske? Jag klickar på länken.

Hm. Scen, dans, konst, film, hemslöjd, länsbiblioteket, museer, musik, teater. Illustrerat med fler sockendräkter. Mitt område finns inte ens med på listan.

Men det ser det ut att bli ändring på. I dagarna blev nämligen den stora utredningen om litteraturen i länet färdig. Under rubriken ”Litteraturen som konstform i Dalarna – en kartläggning av nuläget” har Ylva Sellin Isaksson på uppdrag av landstingets kultur- och bildningsförvaltning gjort exakt det som de två k-orden i rubriken skvallrar om – kartlagt konstformen.

Bakgrunden är att litteratur och läsfrämjande verksamhet sedan 2015 ska vara ett eget område i den regionala kultursamverkansmodellen.

Det är på tiden. Och den stora förtjänsten med utredningen är att den riktar in sig på langarna i stället för brukarna.

Den här gången handlar det inte om läsarna. Man har helt enkelt frågat utövarna och förmedlarna själva om hur det är att arbeta med litteratur i Dalarna i dag.

På så sätt har man undvikit att fastna i läsfrämjandet, som lätt leder till fokus på slutprodukten – boken – och hur den ska spridas i stället för att man synar förutsättningarna för en yrkesverksam författare att över huvud taget skriva en bok.

Kärnan i utredningen utgörs av svaren på tre omfattande enkäter: en till medlemmar i Sveriges författarförbund med koppling till länet och till medlemmarna i Dalarnas författarförbund, en till länets bokhandlare, litterära sällskap och andra litteraturarrangörer och en till sju folkhögskolor och tio studieförbund med kulturverksamhet i Dalarna. Dessutom har man genomfört intervjuer med de 15 kommunala bibliotekscheferna, med cheferna för Dalateatern och biblioteken på Högskolan Dalarna och lasarettet och med ordföranden för Litteraturens hus i Dalarna.

Det är också befriande att se begreppet ”Dalarna” användas enbart för att ringa in ett område på kartan. ”Dalaförfattare” brukar annars vara en lite uppfordrande etikett som knappast bara handlar om administrativa länsgränser. Prefixet bär liksom med sig ett antagande om att man förhåller sig till kulturarvet. Och då gärna till de yttre manifestationerna – de blånande bergen, koppargruvan, de röda stugorna – eller till hallstämplade döda föregångare som Dan Andersson och Ottilia Adelborg.

Så, utan kurbitskopplingen och den ängsliga blicken på läsarna, vad är det då för bild av det litterära Dalarna som träder fram? Hur mår litteraturen som konstform inom länets gränser?

Varken bättre eller sämre än i övriga Sverige, tycks svaret vara. De dalabor som framställer och sprider litterär text hankar sig fram på Författarfondens stipendier och ett och annat biblioteksframträdande, precis som sina kollegor i andra landsändar, och är precis lika drabbade av de traditionella mediernas vikande publiceringsmöjligheter, låga arvoden och begränsade recensionsutrymme.

Det betyder inte att det råder stiltje och förstämning. Här finns både bredden och glöden. Författarna skriver utifrån en massa olika estetiska och kulturella utgångspunkter, de informella och ideella nätverken är påhittiga, biblioteken är ivriga, evenemangen är gedigna, studieförbunden är snabba på att snappa upp bra idéer och med de senaste decenniernas teknikutveckling finns en massa nya sätt att samarbeta och att producera och sprida litteratur.

I fågelperspektiv är det en kartbild som är översållad med små röda pulserande punkter – där de flesta blinkar i sin ensamhet. Det som saknas är ett utbyggt vägnät som förbinder dem med varandra.

Den bilden befästes på den konferens som hölls i Borlänge den 17 februari där enkätsvaren presenterades och diskuterades. Smala och breda prosaister, barnboksförfattare, estrad- och e-poeter, förläggare, politiker, bokhandlare, kulturtjänstemän och ideella kulturarrangörer hade alla samma saker högst upp på önskelistan: samordning och mötesplatser.

Det fina med litteraturen är att den i sig är rätt billig i drift. När det som i det här fallet mest handlar om att knyta ihop det som redan finns skulle små investeringar snabbt kunna ge god estetisk avkastning.

Att tillsätta en litteraturkonsulent som kan fungera som ”sambandscentral”, att omsätta idéerna om Litteraturens hus i Dalarna i praktiken och att se över de digitala mötesplatserna är exempel på tre åtgärder som på ett enkelt sätt skulle skapa väldigt bra förutsättningar för ordkonstnärerna att leva, verka och samverka i Dalarna.

Det som behövs är en infrastruktur. Litteraturen har vi redan.

Mer läsning

Annons