Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Vissa frågor ställs bara i skydd av mörker

Annons

”Stjärnbrist kan orsaka ohälsa.” Nej det är inte reklam för julstjärnor eller adventsljusstakar under black friday. Det är rubriken på en artikel i det senaste numret av ”Doktorn”, en gratistidning som ligger i väntrummet på husläkarmottagningen. Artikeln handlar om att ny forskning kommit fram till att ljusföroreningar, alltså allt elektriskt ljus som lyser upp våra städer, gör det svårare för oss människor, framförallt i väst, att se stjärnhimlen. 60 procent av européerna, skriver man och 80 procent av nordamerikanerna kan inte längre se Vintergatan. Och detta faktum kan enligt forskarna störa våra hormoner och därmed vår dygnsrytm, orsaka sömnrubbningar och på så sätt leda till ohälsa.

Ja, det låter ju logiskt. Och nyheten presenteras precis så där käckt och effektivt som alla ”sjukdomar" gör i den här typen av tidningar: ett problem, en förklaring och ett botemedel. Det är bara det att jag tror man missar något väsentligt. Och jag tror att alla som någon gång stått en mörk natt och tittat upp mot en klar stjärnhimmel kommer förstå.

Första gången jag själv gjorde det var i Östanbäck. Det var sen höst och jag och min bror stod tillsammans vid hjortronmyren. Och där i mörkret under stjärnorna ställde vi oss för första gången frågan vart himlen börjar och vart den slutar och vad som finns bortom det slutet. Hur något kan vara oändligt. Vi började tala om tiden. Och vi kom där att ställa de allra största frågorna om våra egna liv. Var fanns vi innan vi föddes? Vart tar vi vägen sedan? Vi ställde alla de frågor som man bara vågar ställa i skydd av mörkret under en stjärnhimmel.

Vi ställde de frågor som mörker och stjärnor tvingar oss till att ställa. För där i mörkret under vintergatan blir ens egen, människans, litenhet så uppenbar. Där i mörkret går inte undvika att konfronteras med det faktum att man själv, hur central man än känner sig, blott är en del av något mycket, mycket större. Att ens egen tid är utmätt, medan allt omkring fortsätter. Och det är en insikt så smärtsam, frågor så svåra att man gärna köper tusen julstjärnor för att slippa ställa dom. Och det är det vi gör nu. Julstjärnor och annat. Vad som helst för att fylla igen de svarta hål inom om oss där dessa frågor bor.

Och jag tror att det är farligt. Jag tror helt enkelt att dessa frågor är viktiga för oss människor. Att vi, när vi rationaliserar bort dem, även rationaliserar bort en del av den sårbarhet som gör oss mänskliga. Och då kommer vi, oavsett hur många julstjärnor vi köper, ändå uppleva att något saknas. Och vi kommer, oavsett hur många människor eller hur mycket brus vi omger oss med ändå känna oss ensamma. Och vi kommer bara bli mer och mer desperata i vår jakt efter nya föremål som kan fylla de svarta hålen inom oss.

Så visst kan stjärnbrist orsaka ohälsa. Men sambandet är nog betydligt mer komplext än det forskarna i ”Doktorn” vill påskina. Men det är klart att man är ovillig erkänna det. För i samma stund vi gör det, fråntar vi både läkare och läkemedelsbolag den möjlighet som forskningen öppnat att med ett nytt preparat bota denna ”sjukdom”.

Mer läsning

Annons