Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Vad menas egentligen med att lära känna sig själv

Annons

Kultur i olika former, som Yayoi Kusamas prickar eller Jessica Liedberg i rollen som Ester Nilsson på Scalateatern ger vägar att lära känna både sig själv och andra.

"Lär känna dig själv."

Det kan tyckas som en rätt självklar formulering.

Men vad menas egentligen? Och hur i hela världen ska det gå till?

Handen på hjärtat, vi har ju umgåtts med varandra i närmare 60 år, jag och jag själv, och borde känna varandra vid det här laget, om det nu är möjligt.

Det är där jag tvekar.

Det är många år sedan jag senast var på en anställningsintervju - och det är jag tacksam över. Jag har förstått att man numera förväntas beskriva sig själv i termer av styrkor och svagheter.

Det är en sak att berätta om utbildningar, körkort, färdigheter i olika datorprogram och en och annan artikel som skrivits, men något helt annat att försöka ringa in sig själv som person.

Det är svårt, näst intill omöjligt, att se sig själv utifrån

Missförstå mig rätt. Det är klart att jag har någon sorts insikt om att jag är rastlös, aningen otålig och har lätt för att tvivla.

Men ändå. Det är svårt, näst intill omöjligt, att se sig själv utifrån. Och inte alltid helt behagligt, de gånger det inträffar.

Ni vet hur det känns att oväntat och plötsligt få syn på sig själv i en spegel inne i en butik eller i ett skyltfönster. Den där känslan av att det är något bekant över figuren i spegeln, en känsla som snabbt glider över i den överrumplande insikten att det är sig själv man ser. Följt av den bistra tanken: Herregud, är det så där jag ser ut?

Nej, vi ser inte oss själva utifrån i någon större utsträckning och vet sällan hur vi uppfattas av andra. Den egna personen glider undan och gömmer sig.

Nu handlar "lär känna dig själv" visserligen om att utforska insidan, men jag tror att det finns något svårfångat där också.

Det är svårt att uppfatta det som är nära oss själva, det gäller inte minst den egna personen. Det är först i efterhand och med distans som vi förstår varför saker och ting gick som de gick och hur den egna rollen i händelseutvecklingen såg ut.

Och det är där kultur kommer in.

Genom litteratur, film, teater, musik och konst kan vi följa människors agerande, reaktioner och bevekelsegrunder utan att vara alltför insnärjda i oss själva. Vi får ta del av kärlek och hat, besvikelser och svek, hopp och förtvivlan, lögner och drömmar, som får oss att förstå någonting om både oss själva och andra.

Visst behöver vi tid och utrymme för eftertanke och självrannsakan. Men jag tror att det är genom att rikta blicken mot andra och världen runt omkring oss som vi får nya insikter och förhoppningsvis blir lite klokare.

Kultur håller upp de där spegelbilderna som får oss att se mönster och dra slutsatser.

Ester Nilsson, som sinnebilden av kvinnan som fångats av en manipulerande kulturman. Hamlet, som brottas med sina demoner. Peer Gynt och livslögnerna. Eller den bubblande lekfullheten hos Yayoi Kusamas prickar på Moderna museet. Allt det där som ger oss nya bilder av våra liv och våra möjligheter.

Kultur håller upp de där spegelbilderna som får oss att se mönster och dra slutsatser

Samtidigt fortsätter vi jaga den där undflyende frågan om identitet. Vilka vi var och vilka vi är. Och vilka vi kan bli. Det kommer vi inte ifrån.

För vi är ju inte konstanter. Vi förändras av livet och våra erfarenheter, slipas av, utvecklas, tröttnar eller tar nya tag. Vi bär våra tolkningar och våra minnen, framför allt av våra nära och kära och vad de har gett oss.

Jag tror helt enkelt att det ger mer att rikta blicken utåt, mot samhället, kultur och andra människor, än att ägna för mycket tid åt den egna insidan.

Dessutom kan det vara skönt att slippa tänka på sig själv. Vi kan bli rätt trötta på varandra , jag och jag själv.

Mer läsning

Annons