Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kristian Lundberg om Lyrikvännen: En tidskrift med tyngd

Det finns få saker som är så ekonomiskt utmanande som att driva en litterär tidskrift. Varje litterär gruppering eller generation brukar dock ha det som centralpunkt i sin verksamhet.

Annons

Kristian Lundberg är författare och litteraturkritiker.

På femtiotalet fanns exempelvis bokförlaget Metamorfos vars stencilutgivning på ett sätt var att likna vid just en tidskriftsverksamhet. Ofta fanns det också ett antal litterära öppna scener kopplade till utgivningen.

På sjuttiotalet bildade poetgruppen ”Vesuvius” – som bland annat rymde namn som Bruno K Öijer och Per-Eric Söder – tidskriften ”Guru papers” och på ett sätt var det ett startskott för en rad andra enkelt utförda tidskrifter där fokus naturligtvis var på det litterära innehållet. Också för ”Vesuvius” var själva uppläsningsverksamheten i fokus.

Tider kommer, tidskrifter försvinner. Men det finns en litterär tidskrift som har överlevt både ekonomiska och mer kulturella katastrofer, tidskriften med det minst sagt museala namnet ”Lyrikvännen".

Den utkom med sitt första nummer redan 1954. Redaktör var poeten Stig Carlson som kom att sitta på redaktörsposten ända fram till 1971. Det anmärkningsvärda med just lyrikvännen är att tidskriften redan från början har lyckats kombinera två hållningar som brukar vara varandras motsatser. Den är nämligen både unglitterär och klassiskt folkbildande inom sin genre.

När man som jag nu har gjort – bläddrat sig fram genom nummer efter nummer, årtionde efter årtionde, så är det klart att man kan se tydliga linjer, ibland till och med en eftergivenhet för tidens tryck och tempo. Men det anmärkningsvärda är att det mer framstår som enskilda undantag i ett sammanhang som präglas av en stor nyfikenhet och ett lika stort allvar.

Tidskriftens gyllene år var för mig den period då redaktionen bestod av Gunnar Harding och Rolf Aggestam. Det är dock uppenbart att under senare år har nu någonting avgörande skett med tidskriften. Redaktionen har flyttat från Stockholm till Lund. Det kan vara ett svar. Den angelägna lyriken passar bättre i provinsen än i centrum. Men det stora avgörande – och som också motiverar en hel krönika om en enda tidskrift – är redaktionens förmåga att mer eller mindre medvetet visa på hur linjer och strömningar förs in och ut ur varandras givna områden. Det blir en synergieffekt som inte alltid är uppenbar men som efter hand bildar en slags existentiell baston i läsandet.

I nummer 6/2015 var temat Majken Johansson, men också poesi från Slovenien. Det i relationen till den debutantdebatt som kom att föras i numret gör att man som läsare stiger in i rum efter rum, till lika delar häpen som nyfiken. Att i ett och samma nummer dels få möta Majken Johanssons förtvivlan över den förlorade kärleken men också få runda av med en uppfriskande och lite elak lyrikdebatt mellan Malte Persson och Oscar Nilsson Tornborg är minst sagt uppfriskande.

Jag kan inte komma på en enda tidskrift som i nummer efter nummer lyckas påvisa en sådan bredd och höjd i sitt urval, där klassiker rent faktiskt går sida vid sida med debutanter i ett fruktbart samtal.

I det senaste numret, 4/2016, finns det en bredare presentation av poeten Ann Jäderlund. Det är mycket välkommet, men alls inte oväntat eftersom den på ett sätt knyter an till föregående nummers tema om Emily Dickenson. På ett sätt lyckas Lyrikvännen med det svåra konststycket att vara både radikal och konservativ i samma rörelse, på samma sätt som tidskriften fortfarande – trots att den instiftades redan 1954 – fortfarande är att betrakta som unglitterär. Att göra en lista över poeter som debuterat i lyrikvännen skulle ge oss en slags kanon över det mest angelägna och viktiga i den moderna svenska lyriken. Det är ett faktum det inte går att bortse från. Ingen tidskrift har haft en sådan konsekvent linje av kvalité och uthållighet som just Lyrikvännen och jag kan inte på rak arm komma på någon institution, förlag eller tidskrift som har haft en sådan konsekvent hållning och tyngd som just Lyrikvännen.

Läs mer texter av Kristian Lundberg här.

Kristian Lundberg är författare och litteraturkritiker

Mer läsning

Annons