Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Knausgård ror årstidsprojektet i hamn

BOK: Kristian Ekenberg läser den avslutande delen i Karl Ove Knausgårds svit med böcker om årstiderna.

Annons

Hur går man vidare i ett författarskap efter att ha skrivit en jättesvit med självbiografiska romaner som har tagit världen med storm? Mer självsäkra författare än Karl Ove Knausgård har drabbats av skrivkramp av kraven på att leva upp till så höga förväntningar.

När Karl Ove Knausgård nu avslutar sin serie med årstidsböcker, ter sig den form som han har valt att gå vidare i sitt skrivande med som perfekt för att låta författarskapet landa, en långsam fallskärmssegling från skyn ner på fast mark.

Karl Ove Knausgård avslutar nu sin serie med böcker om årstiderna.

Och hur ser då den formen ut? Korta essäer och dagboksanteckningar riktade till en dotter som ännu inte var född när bokserien inleddes, en ”personlig encyklopedi” i vilken Knausgård förklarar världen för sin yngsta dotter. Böckerna har fått adderad lyster av samarbeten med konstnärer, denna gång Anselm Kiefer.

Läs mer: Mansplaina mer, Knausgård!

Han skriver personligt om det som han ser omkring sig i det skånska hemmet, sådant som dottern kommer att upptäcka i sin närhet när hon börjar utforska tillvaron. I seriens avslutande del, ”Om sommaren”, är det föremål och företeelser med somriga känslor som författarens blick faller på, sådant som ”campingplatser”, ”kortbyxor” och ”grill”.

Insprängt i dessa miniessäer finns dagboksanteckningar som skildrar familjens liv, men också ansatsen till ett nytt skönlitterärt skrivande i berättelsen om en gammal kvinna och hennes stora beslut i livet.

Som vanligt lämnar Knausgård ut sig skoningslöst. Han skriver om storleken på sin penis och våndas sedan över vad han skrivit, att han redan skickat sidorna till sin redaktör och att det som har skrivits därmed inte går att radera. Någon har redan läst och då är det som om hela världen också kan få läsa.

Läs mer: Intresset för Knausgård svalnar

Jag har pendlat i mina åsikter under denna boksvit om årstiderna, från hyllande till skepticism. Svängningarna fortsätter även in i denna bok, men applåderna tar allt mer över från suckarna. Det är som om själva mängden av ämnen som han skriver om i essäerna måste nå en viss massa för att helheten ska kunna bli mer övertygande än delarna. Alla essäerna är inte lysande, inte ens bra, men det finns tillräckligt många delar som lyfter för att man nyfiket ska vända blad och läsa honom skriva om, säg, ”måsar” eller ”mygg”.

Vissa av hans tankar misstänker jag kommer att leva kvar inom mig för lång tid framåt. Jag kommer exempelvis inte kunna äta ett plommon från trädet i vår trädgård utan att tänka på essän om plommon, där han skriver om hur plommonets smak är vemodets smak av hur sommaren är på väg att försvinna bort. Och de konserverade plommonen som hans mamma lade i burkar i källaren har mist det sista av sommar. ”Skalen är läderartade och smaken bittersöt, och ingenting materiellt i denna världen liknar väl minnen mer än detta”.

Ingen skriver en prosa där steget mellan vardag och världsrymd är så litet som hos Karl Ove Knausgård. Texterna får spänning av att han ständigt balanserar på en lina över banaliteten.

De fiktiva fragmenten i ”Om sommaren” lovar dessutom gott inför fortsättningen av författarskapet.

*

LITTERATUR

Karl Ove Knausgård

”Om sommaren”

Översättning: Staffan Söderblom

(Norstedts)

Mer läsning

Annons